JENNIE ABRAHAMSON. Det är först när Jennie Abrahamson och hennes tremannaband får sällskap av en slagverkare respektive en körsångerska som det verkligen faller på plats.
Då har de redan kört två av de bästa spåren från senaste skivan, ”Wolf Hour” och ”Hard To Come By”, men utan den sensualitet som präglar albumoriginalen – något som närmast går att härleda till ett mekaniskt och stundvis också ganska slamrigt trumkomp.
Det visar sig vara just det där slamret som är boven. Det kommer inte fram ofta alls, men det får mig att tro att hon inte bemästrar upptempolåtarna i liveformat lika bra som i studion. När en exemplarisk rad lugnare låtar följer, där ”Running” står ut särskilt mycket, får jag nästan vatten på min kvarn.
Men hon räddar det, och demonstrerar i ”Give It Up” och ”She Don’t Lie” att hemligheten ligger mer i varma och runda ljud än i klassiskt singer-songwriter-lugn.
För även om hennes röst står sig alldeles utmärkt ihop med nästan inga instrument alls, får tillskotten av slagverk och extra körsång på scen inte ljudbilden att kännas trängre, utan bara fylligare och mer rytmisk.
Cymbalfrossan hoppas jag dock se slopad till nästa gång.