I alla fall. Träffade två nyblivna mammavänner i veckan. En ojade sig över
flytten till Folkets park. Det skulle plötsligt bli omöjligt att ta sig ut
någonstans med barnvagnen. ”Det är ju så mycket folk.” Samma irriterade
utspel från mamma nummer två. ”Jag kommer inte att kunna gå ut.”
Okej. Jag som egentligen inte är särskilt festivalig. Som bara går på det
absolut mest intressanta och låter resten passera, och som sällan rör mig på
stråken med alla mat- och prylstånd. Jag bestämde mig för se själv och gå
genom stan. Göra Stortorget till Folkets park via stråket. Så jag tog på mig
min fördomsfulla min, tryckte ut armbågarna och drog ut. Här skulle det bli
jobbigt.
Och visst. Folk överallt. Små, stora och många mittemellan. Matpapper här och
var på marken, os och dofter från alla håll. Och en massa massa ljud.
Dessutom går det inte att planera sin promenad. Du får kryssa mellan
människor, cyklar, stånd och, för tillfället, en jäkla massa paraplyer.
Men. Äntligen känns det här som en riktig stad. En stor stad. Det är nu Malmö
är något att komma med för alla som är här på besök. Och för alla som
flyttat hit från Teheran, Sarajevo, Bagdad och andra världsstäder. För alla
de som tidigare undrat vad det är för byhåla de hamnat i.
Så kom igen nu, Petra och Cissi. (Och andra surminer.) Om en vecka är det
rent, tyst och folktomt igen. I nästan tolv månader. Inte kan ni väl låsa in
er under en festival som serverar alltifrån armbrytningsteknik till Bob
Hund. Alldeles gratis. Gå ut. Njut.