Utanförskap är en sådan sak. Jag får ofta samtal från högskolor och
myndigheter i Malmö som vill höra om miljonprogrammens utanförskap. Jag
svarar att jag inte vet hur det är, att jag hellre talar om innanförskap.
För några dagar sedan fick jag ett frustande meddelande på Facebook som
uppmanar mig att delta i ”VREDENS DAG”. ”Låt oss väcka förorterna till kamp
mot klassamhället!” lyder uppmaningen. Och det är klart, vem kan låta bli
att inspireras av alla modiga män och kvinnor som revolterar i arabvärlden?
Frågan är bara varför ”oss” alltid ska väcka just ”förorterna”. Vad är det
egentligen förortsborna antas blunda för?
Visst har en del miljonprogram liksom den tunisiska revoltstaden Sidi Bouzid
många arbetslösa och unga invånare. Både Hermodsdal och Rosengård har mer än
dubbelt så många invånare mellan 6–24 år som Västra innerstaden. Men är det
verkligen förortsborna som måste vakna?
Själv skulle jag kunna räkna upp så många projekt och väckelsemöten i
miljonprogrammen att till och med Carola Häggkvist hade fått spel.
Ett av de senaste var när en grupp AFA-aktivister åkte till Rosengård för att
reclaima området. Det slutade med att de hade allsång med Black Cobra mitt
under ramadan och blev utkörda från stadsdelen.
När jag var tonåring flyttade Janne Josefsson ”ut till förorten” – som det
står på SVT Play – för att ge en annan bild av miljonprogrammen genom serien
”Fittja Paradiso”. Innan journalisten åkte hem igen hade han hunnit göra
många förortsbor ledsna och lacka för vad de ansåg var en negativt vinklad
bild.
Tron på väckelsebehovet är långlivad. Tanken är säkert god. Det finns många
som vill att de problem som finns i områden som Angered, Botkyrka och Holma
ska få en lösning och ett bra slut. Men det är minst lika intressant att
tala om hur utanför de som tror sig vara innanför egentligen är.
Som när vd:n på en mellanskånsk dagstidning bad mig fixa så att Zlatan
Ibrahimovic ställde upp gratis på tidningens stora reklamkampanj. Invandrare
ställer upp för varandra, tänkte han. Jag förstår honom, få ställen är så
bländande vita och fast i utanförskapet som mediehusen och dess redaktioner.
Kanske är behovet av att ”åka ut” till förorterna och väcka folk
innanförskapets otillfredsställda uttryck för sitt eget utanförskap. Ett rop
på hjälp. Ett stönande: ”Se mig!” Ett hopp om betongens själsliga massage
och miljonprogrammens happy ending.