– Vi reagerar inte längre på allt det här, på morden. Det har blivit vardagsmat.
Artin Ghazarian rycker på axlarna och fortsätter sortera veckotidningarna inne i sin tobaksbutik med utsikt över blötkalla Persborgstorget.
Dryga hundra steg längre bort mördades en nittonåring i somras. En avrättningsliknande attack bakom kebabkiosken vid Lönngatan. Artin Ghazarian skakar på huvudet. Sju mord i år – klart det påverkar stan negativt.
Då tänker han inte på Malmös rykte, utan på människorna. Relationerna. I våldets spår följer vaksamhet och rädsla.
– Man är inte lika öppen mot andra längre efter allt som hänt de senaste åren. Man blir försiktigare, skiter i andra. Jag tror inte att folk skulle hjälpa någon man ser ligga på gatan – man går åt sidan i stället, vill inte bli inblandad.
Ute på torget står Lena, hon vill bara förekomma med förnamn.
– Jag har flyttat från Malmö nu. Klimatet är mycket hårdare än när jag växte upp. En annan ton. Jag vågar knappt gå på stan längre.
Varför
?
– En massa ungdomar som tror att de är något. Som inte respekterar andra. Och så morden. De skjuter ju ute på gatorna, bland folk. Förr eller senare blir någon oskyldig träffad.
Artin Ghazarian igen:
– Vi har för många gäng, killar som går i grupp, då tror de att de är stora, big boss.
Du menar räd
da och maktlösa kill
ar som behöver gänge
t för att duga?
– Säkert är det så. Säkert kan man göra något åt det, tidigare, när de är små. Men nu är läget som det är i stan. Stoppa det – jag vet inte, det behövs mer avskräckning, hårdare straff när de tar någon. Jag håller med Ilmar Reepalu – vapenlagen måste skärpas.