ROSENGÅRD. Nu har reglerna förtydligats. När liv står på spel är huvudregeln
att brandkåren åker direkt till olycksplatsen utan att vänta på polisen. Vid
andra larm gäller fortfarande poliseskort.
När någon slängde en sten som träffade backspegeln på en brandbil fick
brandmännen nog. Det var i juni i år. Ledningen fattade ett kontroversiellt
beslut. Brandmännen skulle som regel invänta polis vid alla larm i
Rosengård. Det sades också att styrkeledaren alltid kan välja att köra fram
direkt utan polis.
Att polis eskorterar brandbilar eller ambulans i hotfulla lägen har hänt förr,
i Rosengård och på olika platser över hela landet. Men beslutet om
poliseskort som huvudregel i en hel stadsdel var något nytt i Sverige. Det
blev diskussioner bland brandmännen i Jägersrodistriktet där Rosengård
ingår.
Magnus Johansson är styrkeledare, alltså den som planerar och leder arbetet på
olycksplatsen. Det är hans ansvar att bedöma risken för hot och våld. ”Att
få hem killarna hela”, som han säger. Som många andra har han kluvna känslor
inför poliseskort.
– Vi är ju brandmän i hjärtat. Det bär emot att rycka ut på nittio sekunder
och sedan stå och vänta på polisen i kanske tio minuter. Får vi ett larm om
en lägenhetsbrand, ska vi då stå och vänta på polisen?
Under sommaren har frågan varit ett samtalsämne på brandstationen. Vad gäller
egentligen?
Nu har ledningen gjort om riktlinjerna för att det ska bli tydligare: Vid
livräddande insatser eller sjukvårdsinsatser ska brandmännen som regel köra
fram direkt utan att vänta på polis. Styrkeledaren gör dock alltid en egen
riskbedömning. Vid mindre larm är huvudregeln fortfarande att brandmännen
inväntar polisskydd, men det gäller inte längre hela i Rosengård utan en
begränsad del (se faktaruta på nästa uppslag). Detta gäller från 12
september. Magnus Johansson tycker att det är rätt:
– Man kan ju alltid köra fram och titta. Är det hotfullt kan vi backa.
Brandmannen Bertil Ahlgren som är skyddsombud tycker likadant.
– Som brandman kan jag inte försvara för mig själv att inte köra fram och se
hur läget är, i alla fall.
Anlagda bränder, där risken att någon ska skadas är liten, är en annan sak. Då
är brandmännen rädda för att stenar ska flyga. Den här fredagskvällen i
september väljer brandmännen att vänta på polisen när det kommer ett larm om
en brand i en soffa som står utomhus på Ramels väg i bostadsområdet
Herrgården.
– Vi åker till brytpunkt Ramels väg–Botildenborgsvägen, säger Magnus Johansson.
Brytpunkt, det är ett gammalt begrepp inom räddningstjänsten. Det är platsen
där styrkor samlas vid vissa olyckor där det behövs samordning, till exempel
vid tåg- eller flygolyckor eller vid skogsbränder.
Brandmännen går mot bilarna, kliver i sina stövlar och overaller och kör ut på
Amiralsgatan med påslagna sirener. Vi åker med Anders Svensson och Peter
Tegerup i stegbilen. Från stunden då larmet går tar det två tre minuter från
brandstationen vid bostadsområdet Stenkällan tills bilarna är framme vid
brytpunkten i Herrgården. Sedan tar det ungefär lika lång tid innan polisen
är framme. Brandmännen väntar i bilarna.
Anders Svensson suckar:
– Detta är rätt frustrerande.
Peter Tegerup håller med:
– Det har hänt att vi har stått tjugo minuter och väntat på polisen.
– Jag har hört att tjugofem minuter är rekordet, säger Anders Svensson.
När polisen kommer fram letar de efter branden tillsammans med brandmännen. De
hittar ingenting, det verkar vara ett falsklarm. Men när brandmännen precis
hunnit tillbaka till stationen kommer ett nytt larm. Det gäller samma soffa
på Ramels väg.
Ny utryckning, ny väntan på polisen. Den här gången kommer några barn fram
till brandmännen och pekar in bland husen för att visa var det brinner.
Polisen och brandmännen går fram till soffan, som nu har förvandlats till en
glödande hög.
Ett gäng killar, uppskattningsvis ett tjugotal, är där och tittar. Det är
mörkt och svårt att urskilja ansikten. Många ser ut att vara i
högstadieåldern, några är yngre. De märker direkt att journalister är på
plats – fotografen använder blixt.
”Brand på Ramels väg”, säger en kille, som om han formulerar en rubrik. ”Kolla
de fotar den här lilla branden”, säger en annan. De är vana vid att bränder
uppmärksammas, men de vet också att en odramatisk brand i en soffa inte
brukar bli en nyhet i tidningen.
Poliserna lyser med ficklampor och går fram till killarna.
– Nu får ni gå undan så att brandmännen kan göra sitt jobb. Det är ändå dags
för er att gå hem och lägga er.
Det går snabbt att släcka branden. Den skulle ha slocknat av sig själv,
konstaterar Magnus Johansson.
– Men vi släcker ändå för att visa att det inte är tillåtet att elda i
bostadsområden.
Polisen vänder sig till brandmännen:
– Vi ska väl inte säga på återseende. Vi går av vårt pass vid två.
Det bor knappt 22 000 människor i Rosengård. Här är arbetslösheten högst i
Malmö, folk bor tätast och tjänar förhållandevis
dåligt. Nästan nio av tio Rosengårdsbor har utländsk bakgrund, alltså är
utlandsfödd eller har föräldrar som är födda utomlands. Stadsdelen är också
ett barnrike. Nästan fyra av tio är under 18 år.
Det brinner oftare i Rosengård än i andra delar av Malmö. I januari, februari
och mars i år brann det varje dygn, enligt polisen. Ofta är det anlagda
bränder, i soprum, containrar, papperskorgar, buskage, bilar och mopeder.
Det händer så gott som alltid på den södra sidan om Amiralsgatan, i
bostadsområdena Herrgården, Örtagården och Törnrosen.
Efter en period av många anlagda bränder i början av året blev sommaren och
början av hösten förhållandevis lugn. Men i mitten av september var det fem
bränder under en natt, och två bränder följande natt.
– Man blir trött på att hela tiden åka ut på anlagda bränder. Det blir en
fördröjning av resurser som kan drabba andra som kanske sitter i en
livshotande situation, säger Magnus Johansson.
När det brinner samlas folk, och i samband med anlagda bränder har det under
de senaste åren förekommit angrepp mot polis och brandmän. Det har varit
spottloskor, ägg, stenar och raketer. Detta har även hänt i Kroksbäck och i
Hermodsdal, men inte så ofta som i de utsatta bostadsområdena i Rosengård. I
några fall vet polisen vilka som har gjort det. Hittills är ingen dömd. I
något fall är den skyldige inte straffmyndig, i andra fall saknas bevis.
Hur många angrepp mot brandmän som har skett genom åren har ingen räknat. Men
sedan i december förra året räknas hot- och våldssituationer i
Jägersrodistriktet. Det har varit tio incidenter, två i Hermodsdal och
resten i bostadsområden i Rosengård.
Ingen brandman har hittills blivit skadad. Magnus Johansson var med när en
kollega blev bespottad:
– Man blir ledsen och irriterad. Vi är ju där för att hjälpa och göra en
insats. Man fattar ingenting, säger han.
Vid ett annat tillfälle fick brandmannen och skyddsombudet Bertil Ahlgren en
spottloska i ryggen. Det hände i våras. Bertil Ahlgren berättar:
– Det var när vi höll på att släcka en brand i en bil som stod intill ett
buskage. Jag skulle bara gå och stänga ett skåp på brandbilen som var öppet.
Där hängde lite specialgrejer som vi inte ville bli av med. Jag hade haft en
bra dialog med människorna som stod där. De frågade om grejer, det var inga
problem. Så ville jag bara stänga det där skåpet. Men när jag går tillbaka
till pumpen där min plats är, då ser en av mina kolleger att det är en som
spottar på mig. Min kollega: ”Det där var väl jävligt onödigt.” ”Vadå?”
”Fan, det såg ju både du och jag och andra att du spottade på honom på
ryggen när han gick förbi. Och det var jävligt onödigt.”
– Så blir det en diskussion. Och så kommer det en kille på kanske
tolv år som liksom visar med fingrarna att det ska efterlikna en pistol och
säger: ”jag ska mörda dig” och ”jag ska skjuta dig”. ”Gå hem och byt blöja
på dig”, säger jag. Jag tyckte det var en jävla snorunge. Det var inte lönt
att ta en diskussion. Så det blir en sån stämning. Killen sticker. Polisen
kommer. Och så blir det stenkastning och hela den biten. Jag tror att de
siktade på oss, men jag vill minnas att de träffade en polisbil.
Den händelsen blev upprinnelsen till de skärpta säkerhetsreglerna. Dagen efter
kastade någon en sten som träffade backspegeln på en brandbil på von Rosens
väg. Ledningen beslutade om poliseskort vid alla larm i Rosengård.
Brandbilarnas fönsterrutor försågs med skydd.
På en anslagstavla i lunchrummet på Jägersro brandstation har någon satt upp
ett tidningsurklipp med rubriken ”Sluta dalta med slynglarna”. Det är
moderaten Carl-Axel Roslund (m) som skrivit en insändare om brandmännens
problem. På kylskåpet sitter en lista med insatsrapporter där någon har
markerat alla Rosengårdsadresser med blått.
Brandmännen Anders Svensson och Peter Tegerup har jobbat på stationen sedan
mitten av åttiotalet.
– Man har liksom följt det här, hur det har stegrats, säger Anders Svensson.
– Det har alltid varit mycket folk vid bränder här ute. De vill väl, men det
blir fel. Det är inte bra när de börjar rycka i våra stegar och slangar,
säger Peter Tegerup.
– Så kanske vi är lite uppjagade. Taggade så att adrenalinet sprutar ur
öronen, säger Anders Svensson och fortsätter:
– Sen kommer det som jag hatar att höra. ”Du säger så för att jag är
invandrare.” ”Nej, jag säger så för att du är i vägen.” ”Jävla svenne, jävla
rasist, jag ska anmäla dig.”
Många brandmän säger samma sak: Upprinnelsen till dagens attacker är branden i
den stora moskén år 2003.
– Hela stämningen blev helt annorlunda efter det, säger Anders Svensson.
Peter Tegerup deltog i räddningsinsatsen vid moskébranden:
– Det blev ju en väldigt hatisk stämning mot oss. Folk tyckte inte att vi
försökte släcka.
Han kan se att det uppstod en rad missförstånd:
– Vi gör ju så när det brinner så in i bomben att då sprutar vi inte på det
som brinner för det går ändå inte att släcka. Då kyler vi istället ner
byggnader vid sidan om så att det inte tar sig där. Men det förstod inte
folket som stod där och tittade. Vi hade också bekymmer. Det var en
vattenpost som inte fungerade, och vi hade vinden emot oss. Vi lyckades i
alla fall rädda själva moskébyggnaden. Det var ju för väl.
Sven Krook, som var räddningsledare vid moskébranden, kände sig så hotad att
han låste in sig i räddningsbilen.
Efteråt hade brandmännen och moskéns företrädare försoningsmöten. Men
brandmännen upplever att kritiken mot dem dröjde sig kvar, inte minst bland
ungdomar och barn i Rosengård.
– Det blev lite tuffare. Det här vanliga gängtramset, det lite uppkäftiga. Om
vi säger ”gå undan” säger de ”det ska vi inte alls göra”. Eller kanske att
de pekar ut fel väg, berättar brandmannen Thomas Nilsson.
Samma år som moskén brann kastade någon en slägga mot en brandbil när
brandmännen var på väg från Hårds väg efter att ha släckt en källarbrand.
Släggan studsade mot brandbilens fönster.
Räddningstjänsten har på många olika vis försökt förbättra situationen,
tillsammans med polisen, kommunen och fastighetsägare. Brandmännen har
spelat fotboll med barn och ungdomar i Herrgården och låtit barn testa
rökdykarutrustning på Rosengårdsdagen. Räddningstjänsten har anställt
Rosengårdsbor som så kallade brobryggare.
Thomas Nilsson är en av brandmännen som har träffat elever i
Rosengårdsskolorna.
– Det var positivt. Hur ska vi annars möta det här? Vi får inte sluta åka ut
och berätta om vårt arbete.
Samtidigt säger han:
– Vi har aldrig haft så många skolbränder i Rosengård som då när vi var ute i
skolorna och informerade.
De flesta av de fyrtio anställda brandmännen på Jägersrostationen har en annan
bakgrund än Rosengårdsborna. Men det finns undantag. Mazen Osman är född i
Beirut och uppväxt i Rosengård. Han är ganska nyutbildad brandman och har
jobbat i det här distriktet i ett år.
Han har flyttat från Rosengård, men hans föräldrar och syskon bor kvar. Hans
uppfattning är att Rosengårdsungdomarna har för lite att göra.
– Har man något att göra så hinner man inte vara ute med kompisar och busa.
Jag höll på med brottning och fotboll när jag växte upp, och genom idrotten
kom jag till alla möjliga platser i Sverige. Jag kom in i det svenska
samhället och lärde mig prata svenska ordentligt. Det lär man sig inte i
Rosengård.
Hans förklaring till angreppen mot brandmännen:
– Jag tror att det är ungdomar som vill visa sig tuffa för sina kompisar. De
vill bara jävlas. Jag tror inte att de har något emot oss brandmän.
Mazen Osman har varit ute bland vuxna i Rosengård på sfi-utbildningar (svenska
för invandrare) och berättat om brandmännens arbete.
– I våra hemländer fungerar det annorlunda med räddningstjänsten. Det kan vara
civil brandkår, och det är många som hjälper till. De förstår inte hur vi
jobbar här.
För en del sfi-elever kom problemen med anlagda bränder och stenkastning som
en nyhet, berättar Mazen Osman.
– Många vet inte att det händer. När jag berättar blir de arga och säger:
”Straffa dem! Sätt dem i fängelse.” I våra hemländer kan en vuxen gå fram
till en kille som håller på med bus och ge honom en lavett. Här i Sverige är
de unga käftiga mot vuxna.
Samtidigt berättar Mazen Osman att flera av de vuxna tvekade när de fick
frågan om de skulle ingripa om de såg någon tända eld eller kasta något.
– Några säger att de inte skulle ingripa: ”Vad kan vi göra, de lyder inte.”
Skulle det bli bättre stämning mellan Rosengårdsborna och brandmännen om fler
brandmän hade Mazen Osmans bakgrund? Han tror det.
– Jag känner det själv när jag är ute och möter ungdomar i Rosengård. De har
mer respekt för mig. För att jag är invandrare.