Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

"Man blir ledsen och irriterad”

Mazen Osman fyller på vatten och...
Det brinner i en soffa mellan höghusen...
Säkerhetsåtgärden att ha med polis vid...
Det kan räcka med att vi tutar igenom...
Det är en liten brand som skulle...
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

"Man blir ledsen och irriterad”

Malmö. Brandkåren inväntar polis vid insatser i Rosengård. Metoden är omdiskuterad.
– Vi är ju brandmän i hjärtat. Det bär emot att rycka ut på nittio sekunder och sedan stå och vänta på polisen i kanske tio minuter, säger Magnus Johansson.

ROSENGÅRD. Nu har reglerna förtydligats. När liv står på spel är huvudregeln att brandkåren åker direkt till olycksplatsen utan att vänta på polisen. Vid andra larm gäller fortfarande poliseskort.

När någon slängde en sten som träffade backspegeln på en brandbil fick brandmännen nog. Det var i juni i år. Ledningen fattade ett kontroversiellt beslut. Brandmännen skulle som regel invänta polis vid alla larm i Rosengård. Det sades också att styrkeledaren alltid kan välja att köra fram direkt utan polis.

Att polis eskorterar brandbilar eller ambulans i hotfulla lägen har hänt förr, i Rosengård och på olika platser över hela landet. Men beslutet om poliseskort som huvudregel i en hel stadsdel var något nytt i Sverige. Det blev diskussioner bland brandmännen i Jägersrodistriktet där Rosengård ingår.

Magnus Johansson är styrkeledare, alltså den som planerar och leder arbetet på olycksplatsen. Det är hans ansvar att bedöma risken för hot och våld. ”Att få hem killarna hela”, som han säger. Som många andra har han kluvna känslor inför poliseskort.

– Vi är ju brandmän i hjärtat. Det bär emot att rycka ut på nittio sekunder och sedan stå och vänta på polisen i kanske tio minuter. Får vi ett larm om en lägenhetsbrand, ska vi då stå och vänta på polisen?

Under sommaren har frågan varit ett samtalsämne på brandstationen. Vad gäller egentligen?

Nu har ledningen gjort om riktlinjerna för att det ska bli tydligare: Vid livräddande insatser eller sjukvårdsinsatser ska brandmännen som regel köra fram direkt utan att vänta på polis. Styrkeledaren gör dock alltid en egen riskbedömning. Vid mindre larm är huvudregeln fortfarande att brandmännen inväntar polisskydd, men det gäller inte längre hela i Rosengård utan en begränsad del (se faktaruta på nästa uppslag). Detta gäller från 12 september. Magnus Johansson tycker att det är rätt:

– Man kan ju alltid köra fram och titta. Är det hotfullt kan vi backa.

Brandmannen Bertil Ahlgren som är skyddsombud tycker likadant.

– Som brandman kan jag inte försvara för mig själv att inte köra fram och se hur läget är, i alla fall.

Anlagda bränder, där risken att någon ska skadas är liten, är en annan sak. Då är brandmännen rädda för att stenar ska flyga. Den här fredagskvällen i september väljer brandmännen att vänta på polisen när det kommer ett larm om en brand i en soffa som står utomhus på Ramels väg i bostadsområdet Herrgården.

– Vi åker till brytpunkt Ramels väg–Botildenborgsvägen, säger Magnus Johansson.

Brytpunkt, det är ett gammalt begrepp inom räddningstjänsten. Det är platsen där styrkor samlas vid vissa olyckor där det behövs samordning, till exempel vid tåg- eller flygolyckor eller vid skogsbränder.

Brandmännen går mot bilarna, kliver i sina stövlar och overaller och kör ut på Amiralsgatan med påslagna sirener. Vi åker med Anders Svensson och Peter Tegerup i stegbilen. Från stunden då larmet går tar det två tre minuter från brandstationen vid bostadsområdet Stenkällan tills bilarna är framme vid brytpunkten i Herrgården. Sedan tar det ungefär lika lång tid innan polisen är framme. Brandmännen väntar i bilarna.

Anders Svensson suckar:

– Detta är rätt frustrerande.

Peter Tegerup håller med:

– Det har hänt att vi har stått tjugo minuter och väntat på polisen.

– Jag har hört att tjugofem minuter är rekordet, säger Anders Svensson.

När polisen kommer fram letar de efter branden tillsammans med brandmännen. De hittar ingenting, det verkar vara ett falsklarm. Men när brandmännen precis hunnit tillbaka till stationen kommer ett nytt larm. Det gäller samma soffa på Ramels väg.

Ny utryckning, ny väntan på polisen. Den här gången kommer några barn fram till brandmännen och pekar in bland husen för att visa var det brinner. Polisen och brandmännen går fram till soffan, som nu har förvandlats till en glödande hög.

Ett gäng killar, uppskattningsvis ett tjugotal, är där och tittar. Det är mörkt och svårt att urskilja ansikten. Många ser ut att vara i högstadieåldern, några är yngre. De märker direkt att journalister är på plats – fotografen använder blixt.

”Brand på Ramels väg”, säger en kille, som om han formulerar en rubrik. ”Kolla de fotar den här lilla branden”, säger en annan. De är vana vid att bränder uppmärksammas, men de vet också att en odramatisk brand i en soffa inte brukar bli en nyhet i tidningen.

Poliserna lyser med ficklampor och går fram till killarna.

– Nu får ni gå undan så att brandmännen kan göra sitt jobb. Det är ändå dags för er att gå hem och lägga er.

Det går snabbt att släcka branden. Den skulle ha slocknat av sig själv, konstaterar Magnus Johansson.

– Men vi släcker ändå för att visa att det inte är tillåtet att elda i bostadsområden.

Polisen vänder sig till brandmännen:

– Vi ska väl inte säga på återseende. Vi går av vårt pass vid två.

Det bor knappt 22 000 människor i Rosengård. Här är arbetslösheten högst i Malmö, folk bor tätast och tjänar förhållandevis dåligt. Nästan nio av tio Rosengårdsbor har utländsk bakgrund, alltså är utlandsfödd eller har föräldrar som är födda utomlands. Stadsdelen är också ett barnrike. Nästan fyra av tio är under 18 år.

Det brinner oftare i Rosengård än i andra delar av Malmö. I januari, februari och mars i år brann det varje dygn, enligt polisen. Ofta är det anlagda bränder, i soprum, containrar, papperskorgar, buskage, bilar och mopeder. Det händer så gott som alltid på den södra sidan om Amiralsgatan, i bostadsområdena Herrgården, Örtagården och Törnrosen.

Efter en period av många anlagda bränder i början av året blev sommaren och början av hösten förhållandevis lugn. Men i mitten av september var det fem bränder under en natt, och två bränder följande natt.

– Man blir trött på att hela tiden åka ut på anlagda bränder. Det blir en fördröjning av resurser som kan drabba andra som kanske sitter i en livshotande situation, säger Magnus Johansson.

När det brinner samlas folk, och i samband med anlagda bränder har det under de senaste åren förekommit angrepp mot polis och brandmän. Det har varit spottloskor, ägg, stenar och raketer. Detta har även hänt i Kroksbäck och i Hermodsdal, men inte så ofta som i de utsatta bostadsområdena i Rosengård. I några fall vet polisen vilka som har gjort det. Hittills är ingen dömd. I något fall är den skyldige inte straffmyndig, i andra fall saknas bevis.

Hur många angrepp mot brandmän som har skett genom åren har ingen räknat. Men sedan i december förra året räknas hot- och våldssituationer i Jägersrodistriktet. Det har varit tio incidenter, två i Hermodsdal och resten i bostadsområden i Rosengård.

Ingen brandman har hittills blivit skadad. Magnus Johansson var med när en kollega blev bespottad:

– Man blir ledsen och irriterad. Vi är ju där för att hjälpa och göra en insats. Man fattar ingenting, säger han.

Vid ett annat tillfälle fick brandmannen och skyddsombudet Bertil Ahlgren en spottloska i ryggen. Det hände i våras. Bertil Ahlgren berättar:

– Det var när vi höll på att släcka en brand i en bil som stod intill ett buskage. Jag skulle bara gå och stänga ett skåp på brandbilen som var öppet. Där hängde lite specialgrejer som vi inte ville bli av med. Jag hade haft en bra dialog med människorna som stod där. De frågade om grejer, det var inga problem. Så ville jag bara stänga det där skåpet. Men när jag går tillbaka till pumpen där min plats är, då ser en av mina kolleger att det är en som spottar på mig. Min kollega: ”Det där var väl jävligt onödigt.” ”Vadå?” ”Fan, det såg ju både du och jag och andra att du spottade på honom på ryggen när han gick förbi. Och det var jävligt onödigt.”

– Så blir det en diskussion. Och så kommer det en kille på kanske tolv år som liksom visar med fingrarna att det ska efterlikna en pistol och säger: ”jag ska mörda dig” och ”jag ska skjuta dig”. ”Gå hem och byt blöja på dig”, säger jag. Jag tyckte det var en jävla snorunge. Det var inte lönt att ta en diskussion. Så det blir en sån stämning. Killen sticker. Polisen kommer. Och så blir det stenkastning och hela den biten. Jag tror att de siktade på oss, men jag vill minnas att de träffade en polisbil.

Den händelsen blev upprinnelsen till de skärpta säkerhetsreglerna. Dagen efter kastade någon en sten som träffade backspegeln på en brandbil på von Rosens väg. Ledningen beslutade om poliseskort vid alla larm i Rosengård. Brandbilarnas fönsterrutor försågs med skydd.

På en anslagstavla i lunchrummet på Jägersro brandstation har någon satt upp ett tidningsurklipp med rubriken ”Sluta dalta med slynglarna”. Det är moderaten Carl-Axel Roslund (m) som skrivit en insändare om brandmännens problem. På kylskåpet sitter en lista med insatsrapporter där någon har markerat alla Rosengårdsadresser med blått.

Brandmännen Anders Svensson och Peter Tegerup har jobbat på stationen sedan mitten av åttiotalet.

– Man har liksom följt det här, hur det har stegrats, säger Anders Svensson.

– Det har alltid varit mycket folk vid bränder här ute. De vill väl, men det blir fel. Det är inte bra när de börjar rycka i våra stegar och slangar, säger Peter Tegerup.

– Så kanske vi är lite uppjagade. Taggade så att adrenalinet sprutar ur öronen, säger Anders Svensson och fortsätter:

– Sen kommer det som jag hatar att höra. ”Du säger så för att jag är invandrare.” ”Nej, jag säger så för att du är i vägen.” ”Jävla svenne, jävla rasist, jag ska anmäla dig.”

Många brandmän säger samma sak: Upprinnelsen till dagens attacker är branden i den stora moskén år 2003.

– Hela stämningen blev helt annorlunda efter det, säger Anders Svensson.

Peter Tegerup deltog i räddningsinsatsen vid moskébranden:

– Det blev ju en väldigt hatisk stämning mot oss. Folk tyckte inte att vi försökte släcka.

Han kan se att det uppstod en rad missförstånd:

– Vi gör ju så när det brinner så in i bomben att då sprutar vi inte på det som brinner för det går ändå inte att släcka. Då kyler vi istället ner byggnader vid sidan om så att det inte tar sig där. Men det förstod inte folket som stod där och tittade. Vi hade också bekymmer. Det var en vattenpost som inte fungerade, och vi hade vinden emot oss. Vi lyckades i alla fall rädda själva moskébyggnaden. Det var ju för väl.

Sven Krook, som var räddningsledare vid moskébranden, kände sig så hotad att han låste in sig i räddningsbilen.

Efteråt hade brandmännen och moskéns företrädare försoningsmöten. Men brandmännen upplever att kritiken mot dem dröjde sig kvar, inte minst bland ungdomar och barn i Rosengård.

– Det blev lite tuffare. Det här vanliga gängtramset, det lite uppkäftiga. Om vi säger ”gå undan” säger de ”det ska vi inte alls göra”. Eller kanske att de pekar ut fel väg, berättar brandmannen Thomas Nilsson.

Samma år som moskén brann kastade någon en slägga mot en brandbil när brandmännen var på väg från Hårds väg efter att ha släckt en källarbrand. Släggan studsade mot brandbilens fönster.

Räddningstjänsten har på många olika vis försökt förbättra situationen, tillsammans med polisen, kommunen och fastighetsägare. Brandmännen har spelat fotboll med barn och ungdomar i Herrgården och låtit barn testa rökdykarutrustning på Rosengårdsdagen. Räddningstjänsten har anställt Rosengårdsbor som så kallade brobryggare.

Thomas Nilsson är en av brandmännen som har träffat elever i Rosengårdsskolorna.

– Det var positivt. Hur ska vi annars möta det här? Vi får inte sluta åka ut och berätta om vårt arbete.

Samtidigt säger han:

– Vi har aldrig haft så många skolbränder i Rosengård som då när vi var ute i skolorna och informerade.

De flesta av de fyrtio anställda brandmännen på Jägersrostationen har en annan bakgrund än Rosengårdsborna. Men det finns undantag. Mazen Osman är född i Beirut och uppväxt i Rosengård. Han är ganska nyutbildad brandman och har jobbat i det här distriktet i ett år.

Han har flyttat från Rosengård, men hans föräldrar och syskon bor kvar. Hans uppfattning är att Rosengårdsungdomarna har för lite att göra.

– Har man något att göra så hinner man inte vara ute med kompisar och busa. Jag höll på med brottning och fotboll när jag växte upp, och genom idrotten kom jag till alla möjliga platser i Sverige. Jag kom in i det svenska samhället och lärde mig prata svenska ordentligt. Det lär man sig inte i Rosengård.

Hans förklaring till angreppen mot brandmännen:

– Jag tror att det är ungdomar som vill visa sig tuffa för sina kompisar. De vill bara jävlas. Jag tror inte att de har något emot oss brandmän.

Mazen Osman har varit ute bland vuxna i Rosengård på sfi-utbildningar (svenska för invandrare) och berättat om brandmännens arbete.

– I våra hemländer fungerar det annorlunda med räddningstjänsten. Det kan vara civil brandkår, och det är många som hjälper till. De förstår inte hur vi jobbar här.

För en del sfi-elever kom problemen med anlagda bränder och stenkastning som en nyhet, berättar Mazen Osman.

– Många vet inte att det händer. När jag berättar blir de arga och säger: ”Straffa dem! Sätt dem i fängelse.” I våra hemländer kan en vuxen gå fram till en kille som håller på med bus och ge honom en lavett. Här i Sverige är de unga käftiga mot vuxna.

Samtidigt berättar Mazen Osman att flera av de vuxna tvekade när de fick frågan om de skulle ingripa om de såg någon tända eld eller kasta något.

– Några säger att de inte skulle ingripa: ”Vad kan vi göra, de lyder inte.”

Skulle det bli bättre stämning mellan Rosengårdsborna och brandmännen om fler brandmän hade Mazen Osmans bakgrund? Han tror det.

– Jag känner det själv när jag är ute och möter ungdomar i Rosengård. De har mer respekt för mig. För att jag är invandrare.

Annons:
Annons:
Sedan 12 september gäller detta:

Vid livräddnings- eller sjukvårdslarm åker brandkår och ambulans direkt till olycksplatsen utan att invänta polis. Om situationen verkar hotfull kan styrkeledaren antingen välja att invänta polis, eller att åka direkt till olycksplatsen och sedan backa tillbaka om det är nödvändigt.

Vid anlagda bränder där risken för att människor kommer till skada är liten är huvudregeln att brandkåren åker till brytpunkt och inväntar polis vid larm från följande adresser: Ramels väg, von Rosens väg, Hårds väg, Bennets väg, Cronmans väg och Sjöblads väg. Där bedömer brandmännen att risken för angrepp är störst.

Hot och våld mot brandmän

Räddningstjänstens lista från december 2007 till idag. Distrikt Jägersro.

Fyrverkeri mot personal. Lördag 22 december, 21.50, von Rosens väg, Rosengård. ”Fyrverkeri mot personal.” Två brandmän blev utsatta – räknas som två incidenter.

Föremål kastas mot personal. Lördag 9 februari 22.40, von Rosens väg.

Hotfull stämning. Lördag 23 februari 01.16, von Rosens väg.

Glaskulor kastas mot personal. Lördag 19 april, 19.30, Ramels väg, Rosengård.

Hotfull stämning. Torsdag 8 maj, 22.15. Professorsgatan, Hermodsdal.

Äggkastning mot personal – verbalt dödshot mot personal. Torsdag 12 juni, 23.15, Kastanjegatan. Rosengård.

Stenkastning backspegel. Fredag 13 juni, 17.10, von Rosens väg.

Stenkastning mot polis, brandmän och brandvärn. Onsdag 16 juli, 20.09: von Rosens väg.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu