New York Times har ringt därför att hennes dotter har blivit mördad, en ganska vanlig flicka från Österlen.
– En tidning från andra sidan jordklotet! Det är så svårt att fatta att de kan ha intresse för oss.
Jeanette Persson West sitter i sitt fridfulla hem kvällen före rättegången och berättar om sin dotter och sin sorg därför att hon vet att Trez hade velat det. Dessutom tycker hon att det känns bra att prata och som behandlingspedagog vet hon att det kan hjälpa andra.
På en byrå står Trez porträtt vid tända ljus. Framför ligger en fotobok till barnbarnet Lily som föddes fyra månader innan Trez blev mördad. Trez blev gudmor och Jeanette vill att Lily ska ha något minne av sin faster.
Utanför fönstret blommar körsbärsträden. Två fosterbarn i tonåren väntar på att bli hämtade. Morgonens färd till rättegången är noggrant planerad. Först till sonen med familj i Löderup. Sedan till dagis med ett barnbarn. Vidare till vänner i Malmö med ett barn som är för litet för dagis. Hämta andra sonen. Träff med advokaten. Och så in i specialsalen för anhöriga.
– Jag är så oerhört tacksam över att vi slipper sitta i den allmänna salen.
Hon vet inte så mycket om vad som kommer att hända i rätten.
– Det får bli som det blir. Jag litar på att de gör sitt jobb.
Hon var säker på att polisen skulle hitta mördaren. Nu vill hon att den som är skyldig ska få livstid.
– Det har ju vi fått.
Men hon behöver inte veta varför det skedde.
– Att fråga varför är som att acceptera. Det ska inte finnas någon förståelse. Jag vill bara att mördaren ska stå till svars.
Jeanette Persson West såg Peter Mangs vid häktningen. Hon tycker det känns bra att det är gjort.
– Men jag känner ingenting för den mannen. Gör jag det är det som om han äger något av mig. Han får inte ta min energi och kraft.
Hon vill gå vidare utan bitterhet.
– Jag vill leva även om det är tufft.
Hon slutade sitt jobb på Nämndemansgården efter mordet. Sedan köpte hon ett hus med bed and breakfast och har arbetat på ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn.
– Jag har hela tiden fått höra att jag är så stark, men att det kommer snart. Jag började undra om det är något fel på mig, så jag gick till akutpsyken. Nu har jag fått veta att det inte behöver komma något. Jag går kanske i en bubbla utan att fatta att någon kan ha gjort något sådant mot min dotter.
Jeanette Persson West ler när hon berättar om Trez.
– Hon älskade att härma folk och fick oss alla att skratta när hon spelade Tiffany från Staffanstorp. En gång sa min svärdotter ”Gud vad hon är mycket”. Det var hon verkligen.
Enligt mamman var det en flicka som alltid drog blickarna till sig, utan att själv vilja låtsas om det. Hon växte upp i Löderup som sladdbarn med två äldre bröder.
– Men vi är en tight familj.
Trez brukade själv säga att hon skulle gifta sig rikt så att hon kunde stanna hemma och ha många barn. Sedan 14 års ålder hade hon en pojkvän på Rosengård med en stor familj som hon älskade att vara med, även om det var slut lite då och då.
– Det var inte pojkvännen som satt i bilen, som det stått i tidningarna. Killen var en kompis som Trez brevväxlade med. Vi frågade en gång om det var absolut nödvändigt, eftersom han satt inne. Hon svarade att han inte hade någon annan som tänkte på honom.
Trez var 20 och hade just flyttat till Malmö när hon blev skjuten med tre skott en oktoberkväll. Idag behandlar rätten mordet på Trez West Persson.