– Firas skrev på allt, citat, dikter, saker han snappat upp, säger Hussein al-Khazraji Hela tiden. Det är jättesvårt att skriva arabiska tecken så fint som han gjorde, men han satt hemma och tittade på teve och skrev av, han övade hela tiden.
Hussein al Khazraji driver i dag en affär i Danmark och en importverksamhet i Sverige, många körningar och täta kundbesök. Han pratar fort och engagerat. Ofta med ett brett leende när minnesglimtarna från tiden som Firas bäste vän skymtar fram.
– Det var galet, vi jobbade jämt, där på Swedish Match. Chefen visste att vi ställde upp, han satte upp oss på övertidslistan hela tiden. Det var standard. Vi hade disciplin och kom alltid i tid.
Utom den 28 juli 2003. Arbetstiden började lite före sju på morgonen, men ingen Firas kom. Hussein ringde gång på gång till vännens mobil. Inget svar.
– Vid kvart över sju eller så ringde jag hans mamma, men hon visste inget. ”Firas har åkt till jobbet”, sa hon. Då måste han ha legat där i en halvtimme. Ute i trappan med skott i huvudet och blod överallt. Fy fan.
Först senare samma dag fick han reda på vad som verkligen hänt när en av Firas farbröder ringde till jobbet. Firas låg på sjukhuset i Lund.
– Antingen hinner du eller så hinner du inte, sa han. Jag förstod. Jag bara åkte. Vet inte hur jag kom dit.
I sjuksängen fick han se vännen för sista gången, med bandagelindat huvud.
– Huvudet var så stort, så svullet, jag kände inte igen honom. Den bilden är otäck, jag skulle helst slippa den. Sjukhuset var fruktansvärt. Vi kunde bara sitta där och vänta. Vänta på att han skulle dö.
Vid tiden för mordet på Firas var de fem kompisar som umgicks tätt och ofta. De kvarvarande fyra träffades efteråt, när Firas var borta. De pratade länge, och kom överens om att hålla ihop ännu tätare, umgås nära, för att på något vis behålla Firas hos sig.
– Han var med varje gång vi träffades, så kändes det. Vi ville hålla kvar.
Genom alla de år som gick innan den misstänkte greps och häktades för båda morden på Gånglåtsvägen har tankarna funnits där: varför just Firas? Och vem skulle kunna göra något sånt?
– Man kan ju fatta om det är en strulig kille som hamnar i bråk med folk som råkar ut för detta, som blir mördad. Men Firas hade aldrig problem med någon. Han snackade med alla. Han hade planer – plugget, han snackade om att bli kyltekniker, ingenjör, något sånt. Och det blev inget.
Hussein al-Khazraji sitter tyst. Sen: – Firas hann inte med livet.
Gripandet av den misstänkte serieskytten var en lättnad. Äntligen en möjlig förklaring. Hussein kommer att besöka rättegången och lyssna. Hur otäckt det än blir att återuppleva sorgen.
– Jag vill höra honom själv berätta – vad är hans kommentar till det han gjort? Hur tänkte han? Det behöver jag verkligen veta.