Framför honom på skrivbordet: ett A4-block. Linjerat, av den typ man får på konferenser eller seminarier. Med fin piktur har han antecknat. Jag räknar arton rader. Något enstaka frågetecken, ett utropstecken. Kanske ett försvarstal? För prata har han lovat att göra, efter ett års tystnad i förhören.
Han skriver. Men vad tänker han? Och vad tänkte han? Då, när skott avlossades över halva Malmö. Det får vi ingen vägledning kring. Minspelet är neutralt. Inga leenden. Emellanåt en rynkad panna. Några ord i örat på advokat Douglas Norking. En nick.
Åklagare Solveig Wollstad målar upp en bild av en person besatt av död och dödande. Som exempel: I en journal från november 2001 noterar läkaren att Mangs blivit berörd av en film om psykopati. ”Han känner igen sig själv”, skriver läkaren. Han ser våld som ett sätt att bryta tristessen i tillvaron.
Men också det här: Dataspelet Hitman hittas i Mangs lägenhet. Ett spel som går ur på att mörda, gärna i smyg. Åklagare Wollstad: ”man ligger och skjuter prick bakom buskar och sånt”.
Under dagen visas blodiga bilder från flera av morden. Mangs reagerar inte särskilt. Det gör ingen i salen. Vi skyddas av den knastertorra inramningen i rätten. Formalia. Känsloyttringar ska inte förekomma i svensk domstol.
Samtalet mellan en piketpolis och Peter Mangs den dag han greps spelas upp. Och vi får för första gången en förstahandsuppfattning om människan. Polismannen berättar mycket artigt för Mangs att de vill tala med honom. Trapphuset är fullt av poliser. De tänker gå in i lägenheten om inte Mangs kommer ut, mycket försiktigt, med tomma händer.
Mangs låter inte ens förvånad. Han samtalar med jämn stämma med polismannen. Försöker kontrollera, vill veta. Men är egentligen inte ifrågasättande. Helt lugn i rösten. Som om polisens tillslag inte fövånade honom.