Den 3 maj 2011 närmare klockan 14 kommer orden som blir Mangs ursäkt: ”… de här svaren är faktiskt inte intelligenta…”.
Polisens förhörsledare dömer ut Peter Mangs i det trettonde förhöret som hålls med honom. Det handlar då om något i sammanhanget så trivialt som beslag. Ett Visakort från en kökslåda i hans hem som han inte vill kommentera.
– Men Peter, lägg av. Det står ju faktiskt ditt namn på det. Det är ingen annan som kan använda det ju, säger förhörsledaren.
Och kallar sedan Mangs ointelligent.
I nästa förhör, den 11 maj, kommer Mangs ut från häktet, säger ”hej” till förhörsledaren och sätter händerna för öronen. Ur polisens minnesanteckning:
”När vi väntade på hissen ned till 2:a våningen frågade jag Peter om han hade ont i öronen eftersom han fortfarande höll för öronen. Något svar fick jag inte.”
Sen tar det stopp.
Haveriet började redan två månader tidigare. Mangs pressades på ett sätt som expertisen säger aldrig ska användas mot en misstänkt som nekar.
Förhörsledaren tar upp ett fotografi på den unga kvinna som dödades i Ögårdsparken 2009 – han vill visa vad Mangs pistol ska ha åstadkommit.
Bilden visar mycket blod och svåra skador.
– Du säger att jag inte vet vad empati är, berätta för mig, säger den ene förhörsledaren.
– Jag har sagt ”slå upp det”. Jag kan det i huvudet, svarar Mangs.
– Berätta för mig.
– Slå upp det. Nej. Ingen kommentar, svarar Mangs.
– Titta på den här bilden och berätta sedan för mig vad empati är. Du som har det i huvudet.
Tystnad
– Titta på bilden!
Den andra polisen kommer in:
– Varför kan du inte titta på bilden, Peter?
Tystnad.
– En ung, helt oskyldig flicka/tjej, skjuten mitt i huvudet. Om du nu är oskyldig, varför sitter du och berättar detta för andra människor? [Mangs ska ha beskrivit mordet för vänner.]
Tystnad.
– Vill du inte titta på bilden, Peter?
Tystnad.
Redan tidigt visade Mangs ovilja att prata i detalj om det han misstänktes för. I november 2010, samma månad han grips, talar han om att ”brickorna får falla som de gör”, att polisen får gräva fram bevis bäst de vill. Men han är öppen för att tala om sin bakgrund, sitt Aspergers syndrom, delar av sin släkt, sin inställning till omvärlden.
Han beskriver även sin ”adrenalinträning” – att röra sig på stan, i banker, på bussar och i butiker beväpnad och iförd sin ”stridsväst”. Och han berättar att han varit på flera skjutplatser – i syfte att kartlägga människor han uppfattade som kriminella.
Men vartefter utredningen fortgår kommer det in mer och mer bevis som kopplar samman de många skjutningarna med hans vapen. Då spjärnar Mangs emot.
I december 2010 konfronteras han med att patronhylsor från skotten mot Jonas gatukök kommer från hans vapen:
– Hylsorna på allmän plats, ingen koll på piporna, kommenterar han och är genomgående kort i svaren.
Någon har lagt dit hylsorna. Och piporna till pistolen har lånats ut till någon han inte namnger.
I januari 2011 talar han villigt om ofarliga saker – som ljuddämpare till sina vapen.
– Jag vet inte hur ljuddämparen påverkade den här rotationen [på kulan]. Jag är bara intresserad av de här grejerna, dels ljudmässigt och sedan … om man skjuter i raklödder t ex i ljuddämparen, eller i vatten, för att det ska ta ljudet.
I mars 2011 har Mangs fått reda på att två av hans vänner berättat för polisen om hans morderkännanden för dem.
Polisen: ”Vi har kulor från dina pipor, vi har kompisar och nära vänner till dig som har berättat väldigt försvårande saker om din skuld i de här ärendena.”
Mangs försöker döma ut vännerna. De har haft tillgång till hans lägenhet och tomhylsor från hans legala övningsskytte – de har kunnat sätta dit honom, hävdar han.
”[Vännernas namn] pratar väldigt mycket … de är de enda som haft tillgång till vapendelarna”, säger han i ett särskilt utredningsmaterial Sydsvenskan läst”.
I maj slutar han tala med polisen. I september 2011 slutar han dessutom uttala sig inför rätten vid de regelbundet återkommande prövningarna av hans häktning.
På tisdag i nästa vecka får han sin första möjlighet att tala offentligt under det första rättegångsförhöret med honom.