Hon är den första av tre romankaraktärer i Malmölitteraturen som Sydsvenskan
ska berätta om.
Mayvi Theander rundar huset på Nobelvägen där hon bodde som barn. Dörren mot
gården är låst, den snabbaste omvägen går bredvid kyrkogården.
1 700 meter österut och 66 år bakåt i tiden fick Mayvi Theander en ny
pepitarutig kjol, svarta lackskor, vita knästrumpor och en vit blus att ha
på sig till sin fjortonåriga syster Lillemors begravning. Hela kyrkan på
Östra kyrkogården var full av barn.
Nya kläder var inget som Mayvi Theander och hennes syskon var vana vid. De
tillhörde de fattiga Malmöbor som på 1940-talet kunde kallas för ”Dåliga
mänskor”, som romanen skriven av Mary Andersson heter.
– Folk tycker inte om titeln. Men föräldrarna i de köpta lägenheterna på
Eslövsgatan sa till barnen att inte leka med oss, för att vi var ”dåliga
mänskor”. Vi var fattiga. Visst, en del var kriminella, alltid sjuka,
arbetslösa. Men var vi femhundra barn så kanske tre var dåliga. Vi barn var
rädda om varandra, säger Mayvi Theander och stannar upp under fönstret till
sitt barndomshus.
– Tänk, nu när jag kommer hit dras minnena upp igen.
– Men, du, Mackie, jag skulle aldrig drömma om att va tillsammans med en som
slår ut gaddarna på en. Och sånt ska kallas kärlek? Ha! Jag sa så här till
mor, fortsätter Lillemor och viftar med diskborsten i luften.
– Har han råd att slå ut hela ditt möblemang, sa jag, då får han väl skaffa
nya.
När Mary Andersson skrev ”Dåliga mänskor”, som utspelas i Malmö år 1943 och
handlar om hennes nära vänskap med grannflickan Lillemor, fick hon mycket
information av Mayvi Theander.
– Allt som står i boken stämmer, utom att far drack. Han var ju väldigt elak,
det var han. Men Gud vad han var snygg. Tyvärr var han sadist. Jag hade
världens snällaste mor. Hon hade så vackra tänder. Och han var så grym så
att han slog sönder dem.
När Mayvi Theander var fjorton år började hon arbeta på Mazetti, för att kunna
konfrontera sin far som jobbade där. Plötsligt kom han gående mot henne med
en stege.
– Hjärtat dunkade. Så sa han ”Ursäkta fröken”, och jag var tvungen att springa
iväg. Jag blev så ledsen, han kände inte igen mig. Men senare samma dag
ställde jag frågor.
Det låter modigt.
– Jag tänkte ”han ska inte få gå fri, han ska få veta vad han gjort oss.” Hade
jag bara fått en förklaring.
Vad betyder boken för dig?
– Den var början på en period i mitt liv då mycket lossnade. Det jag upplevde
som barn. Att vuxna inte kan sköta sig och hur barn får lida. Att se pjäsen
kändes mest. När de skulle spela mor och far. Det gjorde ont.
Boken handlar om det fattiga Malmö. Hur tycker du att staden har utvecklats?
– Både till det bättre och det sämre. Men den fattigdom vi hade finns nog inte
idag. Tack och lov för det. Vi fick aldrig julklappar. En halv apelsin och
en halv banan fick vi. Vi kände inte av det, vi trodde att det skulle vara
så. Men där fanns gemenskap, folk pratade i trapporna vilket man inte gör
idag. Nu skäms många för att de bott på Nobelvägen 119–121.
Mayvi Theander bor i Kronprinsen sedan flera år tillbaka. Hon har bland annat
arbetat som demonstratris och är stolt över att ha kunnat ge sina barn en
annan levnadsstandard än den hon själv fick under sin barndom.
– Tänk dig, när folk sa att de bodde i Slottsstaden vågade man knappt prata
med dem. Där bodde gräddan. Nu bor jag själv där. Men man ska inte förneka
sin barndom, då är man bara en halv människa.