MALMÖ. – Han var underutvecklad och undernärd. Åt nästan inte alls, sov
jättedåligt och hade mörka ringar under ögonen. Han gick som en riktigt
gammal människa, säger psykolog Marie-Louise Lundberg.
”Klockan 11 den 12 januari 1999 dundrade soldater in i Mehmets hem för att
leta efter pappan som hade gömt sig. Eftersom han inte var där misshandlade
de mamman för att få reda på var han fanns. Sedan radade soldaterna upp alla
fyra syskonen i soffan. De lade upp mamman på vardagsrumsbordet och spände
fast henne. De klädde av henne och våldtog henne en efter en framför barnen.
En av soldaterna tog sedan Mehmet i armen och laddade sitt gevär och visade
mamman att de tänkte avrätta honom. Mehmet hörde hur mamman skrek. Och så
sköt de. Och så dog jag, beskrev Mehmet. Han vaknade till så småningom, helt
nerkissad och nerbajsad. Det var en skenavrättning. Mannen hade skjutit ut
genom fönstret. Innan soldaterna gick sa de att om inte pappan är här nästa
gång avrättas allihop. Familjen packade allt och flydde till Sverige.”
Två år efter händelsen sökte familjen hjälp hos teamet för krigs- och
tortyrskadade. I början vägrade Mehmet att prata. I stället skapades en
hemlig bok där han fick skriva ner sina tankar. Det började med korta
meningar som senare växte till att bli längre och längre. Till slut kom
första ordet. Han viskade fram sin frökens namn.
– Det speglar vilken viktig roll lärarna spelar för de här barnen, säger
Marie-Louise Lundberg.
– Och det är vanligt bland apatiska barn att de viskar när de börjar prata.
Därefter kom hela berättelsen om vad han hade varit med om. När Marie-Louise
Lundberg efter ett tag fick veta att Mehmets dröm var att bli basketstjärna
berättade hon om sitt möte med den amerikanske basketstjärnan Michael Jordan
i New York.
– Och när jag tittade på Mehmet så log han. Att se ett barn som varit i så
otroligt dåligt skick le är värt all smärta. Det är just en sådan sak som
gör att jag orkar vara i tortyrkammaren eller på slagfältet år efter år.