Det är den 4 juni 2011 och solen skiner över den ett år gamla Vänskapsparken i Herrgården. Uniformerade poliser spelar basket med några killar på multiarenan. På scenen längre in i grönområdet ska rapparen Lazee snart uppträda. Men ännu är det folktomt sånär som på Malmö stads egna funktionärer och några ungar som förväntansfullt flänger runt det 2,5 gånger 2,5 meter stora och omsorgsfullt inslagna paket som förts hit med en lastbil någon gång under morgonen.
Informationschefen i Rosengård, Dick Fredholm, har dagarna innan gjort sitt bästa för att haussa förväntningarna i ett pressmeddelande: ”Vi kan tyvärr inte kommentera några mystiska lådor i nuläget. Är man nyfiken får man väl komma till platsen, hjälpa till att packa upp den och se med egna ögon.”
När det blir dags att avtäcka paketet följer stora, förundrade ögon Dick Fredholms varje steg.
Det blir inte riktigt som de tänkt sig.
Sedan 2000 har 345 projekt, lite drygt två i månaden, startat i Rosengård, visar Sydsvenskans genomgång.
Kostnad: Drygt 319 miljoner kronor.
Då är varken projekt anordnade av föreningar men delvis finansierade av stadsdelen eller fysiska investeringar som multiarenor och parker inräknade.
Flertalet storsatsningar i Rosengård har haft som mål att en gång för alla bryta bostadssegregationen, förbättra skolresultaten och få folk i arbete.
Mest omfattande var Storstadssatsningen i slutet av 1990-talet. Den ledde till 123 projekt bara i Rosengård och skulle göra stadsdelen med det skamfilade ryktet till ”en attraktiv del av Malmö att besöka, uppleva, arbeta och bo i”.
Målen var skyhöga, med facit hand direkt orealistiska, och när allt var över konstaterade Rosengårds förre stadsdelschef Roger Niklewski i Sydsvenskan att ”en armé av utvärderare har fått pengar som hade gjort mycket mer nytta om de fått användas i skolan”.
Redan innan Storstadssatsningen var slutredovisad konstaterade kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S):
”Vi kan, trots betydande åtgärder och stora ekonomiska satsningar, konstatera att vi inte lyckats bemästra problemen”
Total mobilisering kring välfärdsfrågorna, var Malmös nästa strategi. ”Välfärd för alla” hyllades för den höga ambitionsnivån och det gränsöverskridande samarbetet men kritiserades bland annat för att det saknades ”analys av vad tidigare storstadssatsningar givit för resultat i Malmö”.
Rosengård fick 31 miljoner kronor som satsades på studieverkstäder, fler vuxna i skolan och Lugna gatan. Den sistnämnda satsningen avbröts sedan polisen ifrågasatte varför kommunen samarbetade med trygghetsvärdar som var misstänkta i en aktuell bedrägerihärva.
De senaste åren har antalet projekt kraftigt minskat i Rosengård. Senaste insatsvågen kom till stånd efter kravallerna i Rosengård våren 2009. Herrgårdssatsningen innebar åtta miljoner kronor på mer bestående insatser i form av mötesplatser, informationscenter och utökat samarbete med socialtjänst och närpolis.
Det pågående ”Områdesprogrammet” är en fortsättning på det arbetet.
Före, efter och vid sidan av de stora satsningarna har Rosengård haft ytterligare 152 ”övriga projekt” för drygt 100 miljoner och 57 EU-projekt för 62 miljoner.
Har pengarna använts på rätt sätt?
Ett enkelt svar är nej. Statistiken visar klart och tydligt att satsningarna inte fått den effekt som avsågs när det gäller frågor som skola, integration och sysselsättning.
På Rosengårdsskolan är det, enligt den senaste statistiken, bara nio av 58 niondeklassare som kan söka vidare till gymnasiet, för att nämna ett exempel.
För 319 miljoner skulle varenda högstadielev i Rosengård kunna ha en egen privat lärare på heltid i ett år.
Ett annat svar är att det inte finns några säkra svar. Omflyttningen i Herrgården är så stor att det är svårt att mäta vilka effekter projekten haft. Är det ens samma elevers prestationer man mäter varje år? Har de som fått arbete flyttat därifrån?
Ett tredje svar är att ställa en motfråga: Hur skulle Rosengård ha sett ut utan alla projekt?
Och den invändningen kommer från både Eva Ahlgren, stadsdelschef i Rosengård, och Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap med erfarenhet av att utvärdera integrationsprojekt.
– Titta hur det ser ut idag. Har det blivit bättre? Nej. Har det blivit sämre? Ja. Det är en enkel observation. De här projekten är helt enkelt inte hållbara, de pågår under en begränsad tid, några har deltagit i bra aktiviteter, vissa har fått jobb, men sen tar projekten slut och deltagarna går hem igen, säger Nihad Bunar och fortsätter:
– Men kanske har projekten bromsat den negativa utvecklingen. Något måste man ju göra. Hade vi haft svaret på vad som skulle göras, hade vi löst det för länge sedan.
En sak är klar, menar Nihad Bunar. Varken bostadssegregationen eller arbetslösheten går att lösa enbart genom att pumpa in pengar i utsatta områden. Andra faktorer är för betydelsefulla. Som att konjunkturen måste vara god. Som att den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar måste finns bland de arbetssökande. Som att diskriminering fortfarande är ett stort hinder.
– Tidigare trodde många att allt skulle ordna sig om bara fler svenskar flyttade in på exempelvis Herrgården. Man lockade med magnetskolor, profiler och gratis busskort. Jag tror att vi är bortom den diskussionen nu. Svenskarna kommer inte att flytta till Herrgården. Målet måste istället vara att de som bor där ska stärkas socialt, ta makten över sina liv, utbilda sig och skaffa språket.
Mötesplatser är alltid bra, integration likaså. Men att hela tiden älta integrationssyftet i ideologiskt grundade ”hallelujamultikulti-projekt” kan få motsatt effekt, tror han.
– För då ringer alla larmklockor. Medelklassen vill inte experimentera med sina barns framtid. Men skapar man skolor med starka profiler och duktiga lärare så skulle elever från hela stan söka till den. Och när väl elever börjar lära känna varandra spelar det ingen roll om man är från Bunkeflo eller Rosengård. Är man lite streetsmart kan man göra på det sättet. Integration mår alla bra av, men man måste inte se det som prio ett, det viktigaste är trots allt utbildning av hög kvalitet. Punkt slut.
Eva Ahlgren, stadsdelschef i Rosengård sedan två år, tycker att flera projekt varit bra, framförallt för individer. Men de har inte i tillräcklig utsträckning förändrat strukturer.
– När jag började i Rosengård kände jag att det var lite lekstuga, lite experimentverkstad. Många ville göra integrationsprojekt i Rosengård bara för att själva få gott renommé. Och det är inte är okej. Alla projekt måste vara förankrade i stadsdelen och hos människorna.
En lärdom är att våga avbryta projekt i tid om de inte håller måttet.
– Många är otroligt projekttrötta, och framförallt trötta på att vara objekt och på att förväntas ställa upp och diskutera lösningar, som om de har all tid i världen bara för att de bor i Rosengård.
Och kanske behöver inte integrationen alltid vara målet, menar hon.
– Jag tror att man stigmatiserar när man hela tiden pratar om vi och dom. Är huvudproblemet att många invandrare bor tillsammans? Är det ett problem att det bor många kineser i China Town? Jag tror mer att det handlar om klassklyftor, säger hon.
Nu arbetar stadsdelen på ett helt annat sätt, försäkrar Eva Ahlgren. ”Framtidens skola” är ett exempel på det.
– Nu har vi en gemensam strategi och målbild som inte bara omfattar skolan utan allt runt skolan, eleverna och familjerna.
– Det är annat helhetstänk. Vi ska till exempel inte ha en massa läxstöd i källarlokaler som vi inte har koll på, utan det ska erbjudas på skoltid så att de som har det trångbott hemma ska bli klara med läxorna i skolan. Det har vi inte haft tidigare.
I slutrapport ”Rosengård- ett nationellt exempel”, daterad 17 januari 2000, står:
”Läxhjälpsverksamhet bedrivs inom skolorna och ger eleverna möjlighet att förbättra sina kunskaper i svenska, engelska och matematik samt att klara sina dagliga läxor”.
När paketet i Vänskapsparken väl avtäcktes den där sommardagen i juni förra året, stod de förut så storögda barnen plötsligt med veckade pannor. Det var ingen present, det var ännu ett projekt.
– Vad är det, vad kan man göra med den, undrade barnen och började dra i en av plåtarna som dekorerats med ordmoln, så kallad wordle, på sidorna.
– Ingenting just nu, svarade Dick Fredholm och började berätta om hur plåtlådan snart ska utrustas med tv och kameror så att Herrgårdsborna via videolänk, ungefär som Skype fungerar i en vanlig dator, ska kunna prata med folk vid andra plåtlådor i andra delar av staden, landet, världen.
Bubblebox, skulle den heta.
”Babbelbox” stod det i Sydsvenskan dagen efter att undertecknad uppfattat fel i tumultet. Någon rättelse önskades inte, snarare tvärtom. Att babbla är ju precis vad kommunikationsprojektet handlar om, menade Dick Fredholm, som genast ändrade namnet till Babbelbox.
Mottagandet blev svalt. Redan efter en vecka var babbelboxen vandaliserad. Efter en tids reparation fick den ett nytt hem på Stortorget. Nu skulle cityflanörerna kunna prata direkt med Rosengårdsborna. Babbelboxen var nämligen uppkopplad mot en annan box, en ”pågång-box”, som placerats på parkeringsplatsen utanför Bazaaren vid Bennets väg.
Men det ville sig inte den här gången heller. Tekniken fungerade bara 25 procent av tiden, enligt en uppskattning av dåvarande projektledaren Benny Thell.
Nu står babbelboxen i en trång gränd bakom Serviceförvaltningen för ännu en översyn av tekniken.
Pågångboxen fungerar som ett mobilt informationscenter och har just nu en utställning om ”Framtidens skola”. Men för Mohammed Abeelghani, slaktare på Bazaar kött, är den mest i vägen.
– Vi förlorar massor av kunder för att de inte hittar parkeringsplats, och vi har svårt att lasta av kött, säger han.
Utanför står Jabir Jamma och pratar med sina vänner.
– Jag trodde att det var en tvättstuga, säger han.
Babbelboxarna kostade 1,6 miljoner kronor att bygga. Rosengårds stadsdelsförvaltning hyr boxarna av Kommunteknik för 22 000 kronor i månaden, enligt ett fyraårigt avtal.
Eva Ahlgren som kom på idén står fortfarande för satsningen, i alla fall när tekniken fungerar.
– Jag tycker att den har nytta om folk pratar med varandra och inte bara tror saker om varandra, säger hon.
Och Benny Thell, ser allt jämt potentialen.
– Jag är en stor humanist och vet att det krävs så lite för folk att ta ett steg som de annars aldrig skulle ta. Jag har sett värstingar få jobb och växa som människor. Det där lilla steget kan vara att komma till en tv-skärm och se något man aldrig sett.