Zarah Leanders mysterium kommer inte att lämna oss någon ro. Var hon så
politiskt naiv som hon påstod? Sympatiserade hon med Hitler? Hade hon en
romans med Goebbels? Var hon i själva verket rysk agent?
Viktiga och spännande frågor, men den riktigt brännande är förstås en annan:
Vad vill vi, egentligen, veta? Är inte Zarah Leander allra bäst som mysterium?
Det är ju ofta så. Bo Baldersons böcker kommer att bli mycket sämre den dag vi
får definitivt bekräftat det som sakkunniga menar är ett på det hela taget
säkert faktum: böckerna skrevs av den till Irland utflyttade adjunkten Björn
Sjöberg.
Och Tim Davys ”Amberville” – allvarligt talat, vem kommer att bry sig om ett
slags nutidsfabel om mjukisdjur som tydligen säger något om samtiden när vi
vet vem som ligger bakom pseudonymen?
Hela Zarah Leanders mäktiga konstnärskap – rösten, närvaron, elegansen,
dekadensen – finns hur som helst i denna enda sång, framförd 1974 hos
sjuttiotalets största tv-namn i Malmö, Lasse Holmqvist.
Numret Zarah Leander framför är Jules Sylvains och Gösta Rybrants ”Sång om
syrsor”. Den borde, i alla fall i den här tagningen, vara mer av en
klassiker än den är.
Varenda liten gest sitter där, synbarligen på instinkt. Varje perfekt
utsprunget r, varje långt tonat n. Allt är med. Bara inte sanningen om
människan bakom konstnärskapet.