Jag är hellre död än sjunger ”Satisfaction” när jag är 45, förklarade Mick
Jagger medan han ännu hade god marginal kvar.
De flesta i den mytomspunna generation rockmusiker som slog igenom på
1960-talet var övertygade om att deras berömmelse var övergående. De sjöng
glatt Chuck Berrys ”Roll Over, Beethoven” men var införstådda med textens
absurditeter. Det var just det befängda i tanken på att de skulle kunna ta
klassikernas plats som gjorde det möjligt att forma de där orden i munnen.
Missade man 1960-talet så missade man både Beatles och Stones. Sådan var
dealen. Trodde man.
Men den första popgenerationens hjältar gick aldrig bort. De finns överallt:
på rockfestivaler, på frimärken, på gatskyltar, i jukeboxar, i skyltfönster,
på tv, i varuhusen, på Spotify, på Itunes, i manéren hos nya band.
Därför är det så fantastiskt att på You-tube möta den här rockräven som lever
kvar i uppfattningen om 1960-talet som något som dog den 1 januari 1970.
Slumpen för honom samman med de unga dokumentärfilmarna Kim Parrot och
Carl-Johan Westregård på en gata i Sofielund i Malmö, dit de tagit sig för
att göra ett inslag med filmmusikkompositören Nils-Petter Ankarblom.
Den medelålders, indignerade rockaren utnämner dem utan betänkligheter till
representanter för allt han föraktar: ”Fame Factory”. Talangjakter. Gulliga
kläder. Aningslös ytlighet.
Och lämnar dem med att kategoriskt konstatera att ”ni är en tragisk
generation, ni kan inte rock’n’roll” – uppgivet, lätt sorgset, men framför
allt med äkta medömkan.