Då hade det talats om nolltolerans, nätverk, vikänsla och olyckliga barn under
en bra stund.
Ett åttiotal personer satt i en ring i det tidigare bussgaraget vid Lönngatan
som byggdes om till mötesplats för några år sedan. De diskuterade Seved
enligt dialogmodellen, en debattform som en grupp anställda inom
socialtjänsten prövade för första gången. Deras åsikter och förslag ska
bakas in i ett områdesprogram efter önskemål från kommunstyrelsen.
Listan blev lång när deltagarna fick beskriva hur deras dröm-Seved
ska se ut om drygt ett drygt år: inget glaskross, inga karatesparkar mot
dörren, ingen skottlossning, ingen knarkhandel på Rasmusgatan, att portlåset
fungerar och att man ska kunna ta hem gäster utan restriktioner.
Många talade om barn som inte mår bra och behovet av att stötta föräldrarna.
– I andra stadsdelar kommer folk med en handväska och en Icakasse. Här bär
folk omkring på arton påsar med olika sätt att bära. Det är så mycket grejer
och sopor. Så mycket som är tröttande, sa en ung kvinna och fick snabbt svar
på tal.
– Har man tio barn blir det många kassar.
Då reste sig en annan kvinna från sin plats i ringen:
– Slöseri med tid. Ta hit politikerna. Urlöjligt alltihop.
Anne Seidel och flera andra talade entusiastiskt om de nätverk som
redan finns på Seved. Det finns kvinnogrupp, en grupp för äldre män,
odlingsgrupper och pysselgrupper för barn. Antagligen stärktes nätverken
under kvällen.
– Vi måste skapa vikänsla och hälsa på varandra på gatan, löd en kommentar som
inte blev motsagd.
Jacqueline Haddard började sitt inlägg med att uttrycka sin glädje över
att se så många svenskar. Det brukar hon inte se på Seved. Samtidigt hävdade
hon att blonda, blåögda lätt blir sedda som socialarbetare eller poliser.
Själv är hon ofta ute och pratar även med de ungdomar som är kriminella.
– De slängs iväg och ingen lyssnar på dem. Man måste hitta någonting för dem
att göra och inte bara skälla.