Annons:

Om livet på Gamla Väster i Malmö

Malmö.

Förgyllaren är namnet på en av de mest originella romanfigurerna i Malmöskildringen ”Taxi sju-två – bland drömmare och dårar”. Sydsvenskan har träffat Mats Remborn.

Annons:

Plötsligt skrek Förgyllaren till högt av förvåning:
– Grisen! Va i helvete!

I samma ögonblick upptäckte vi den allihop. Den kom springande på Västergatan, i full fart med de små svarta benen trummande mot asfalten. […] Utanför Rådhuset mitt på Stortorget lyckades vi till sist få stopp på rymlingen och Förgyllaren plockade upp sitt husdjur i famnen.
– Det va ju en jävla tur vi kom här just nu, sa han och gav sitt svarta svin en stor kyss på den skära nosen.

– Men alltså du ska inte lita på allt som står i boken. Jag kysste aldrig grisen, säger Förgyllaren, eller Mats Remborn som han egentligen heter.

Historien om grisen som sprang till Rådhuset kommer från Fredrik Ekelunds andra roman, ”Taxi sju–två”. En berättelse om ett år i Malmö på åttiotalet. Om Henrik som kör taxi och om kumpanerna i huset på Jakob Nils Straede. Mats Remborn är en av kumpanerna. I boken kallas han alltså Förgyllaren, ”för att jag förgyllde tillvaron, ja jag hade ju hjälp av grisen”, och har en rymningsbenägen gris i huset på Gamla Väster.

Tyckte grisen om dig?
– Ja, jag sov över hos den en gång.

Hur menar du?
– Jag hade varit ute på stan, alltså på en rejäl krogrunda. Så skulle jag bara snacka med grisen lite. Jag gick in och lade mig i höet. Så jag låg där och snackade med grisen, sedan somnade jag. På morgonen så väckte grannen mig, ”Nä här kan du inte ligga”.

Vad sa du till grisen?
– Ja alltså vi snackade en hel del. Men jag kan inte nämna allt här för en del är ju hemligheter, säger Mats Remborn och skrattar högt.

Sedan går han in på gården på Gamla Väster, där även Fredrik Ekelund bodde. Och grisen förstås. En minigris som Mats Remborn köpte och som med tiden växte till något som liknade ett vildsvin. Stor, tjock, svart och med stora betar som stack ut ur munnen.
– För mig var boken lite seg, jag vill ha mer action. Men den skildrar den tidens Malmö, den gamla stilen. När man kände igen sig skrattade man till. Boken är bra, men verkligheten är roligare. Fredrik och jag är två helt olika karaktärer. Jag är nog mer jordnära, jubbaren liksom. Jag funderar inte på att välja rätt ord.

Mats Remborn trycker näsan mot fönstret och kikar in i huset där han bodde i trettio år.
– Jag flyttade in 1979. Då betalade jag 400 kronor i månaden, för sjuttio kvadratmeter. Idag kostar det 9 000 i månaden.

Du talade om den gamla stilen, hur var den?
– Innan huset renoverades kunde man hitta på såna här grejer. Jag menar skulle jag ta dit en gris nu hade det blivit kalabalik. Det var mer bus, och kriminalitet kan man säga. Det var en salig blandning av en massa olika karaktärer. Nu är det nästan bara fina folket som bor här. Det är ju dyrt att bo här. Jag föredrar om det kunde vara mitt emellan.

Efter gymnasiet siktade Mats Remborn på att bli veterinär. Men så fick han cancer som tog fyra år att bota. Han ändrade planer, och hade en möbelaffär vid Värnhemstorget under tjugotvå år. Efter en hjärtoperation lade han ner verksamheten. Idag förgyller han tillvaron i Tomelilla.

En del av de boende på Jakob Nils Straede började flytta ut när huset renoverades på 1990-talet. Hur påverkades ni?
– Som alltid blir det förändringar med tiden. Gårdshuset var rejält gammalt, det gick inte att renovera utan fick rivas och byggas upp helt nytt. En gång brakade soffan genom trägolvet. Ja, det var ju byggt på stengrund så man åkte ju inte ner i vinkällaren, haha.

Namn: Mats Remborn.

Ålder: 56 år.

Bor: Tomelilla.

Romankaraktär: Förgyllaren i ”Taxi sju–två: bland drömmare och dårar”.

Fredrik Ekelund, född 1953, författare till romanen ”Taxi sju–två” – bland drömmare och dårar som publicerades 1993.

Hur fick du idén till boken?
– När jag slutade arbeta i hamnen började jag köra taxi hos en god vän. Utgångspunkten för Taxi sju–två var att skriva om ett yrke som få hade skrivit om. Jag ville också fånga ett kvarter som jag hade bott i i tretton år. Alla tider och alla kvarter har sin charm men då var Gamla Väster i en brytningsfas som jag fick privilegiet att uppleva, mellan slumliknande förhållande och en ny tid med bostadsrätter och folk med pengar. '

Vad betyder den för dig idag?
– Jag ser en friskhet och spontanitet i den som man förlorar med tiden och kanske kompletterar med bättre hantverkskunnande. Ett långt stycke är skrivet på undre världen-malmöitiska, när jag skrev den blev jag nästan överfallen inifrån.'

Hur skulle du beskriva Förgyllaren?
– Jag tyckte väldigt mycket om honom när jag flyttade in, han var helt apart. Han festade konstant trots att han skötte sitt arbete bra. Det var mycket personer i rörelse på den gamla gården, många tokigheter. Det går inte att prata om det så det hamnar i tryck.

– Jag såg hans vardagsrum från mitt köksbord. När han fick boken av mig kunde jag se honom läsa den på kvällarna. Annars läste han nästan aldrig. Så satt han vid sin läslampa och såg sig själv i boken. Det var kul.

I boken kör Henrik en ung tjej i sin taxi. Hon kommer från Rosengård och säger sig vara Maradonas brorsdotter. Är den historien sann?
– Det var vad hon sa till mig. Henrik är en lättmaskerad Fredrik Ekelund på många sätt. Jag upplevde tjejen som helt uppriktig. Hon var lik honom till ansiktet. Jag hämtade henne på Von Rosens väg.

Vilka är de stora skillnaderna mellan den tidens Malmö och nutidens?
– ”Taxi sju–två” utspelar sig på åttiotalet som är en brytpunkt. Det är slutet på det industriella Malmö, arbetarstaden håller på att gå i graven. Staden var fångad i en stor pessimism, ett mörker. När jag ser Henrik ser jag honom köra i ett slags identitetsmörker.