Dagarna har flutit samman, berättar hon när vi ses över en kopp kaffe på ett
fik i Malmö. Hela sin vakna tid tillbringar hon på jakt efter information
från hemlandet hon lämnade för tjugo år sedan.
Utländska journalister slängs ut, Facebook och Twitter har stängts,
telefonerna fungerar bara ibland.
Men myndigheterna lyckas ändå inte strypa nyhetsflödet helt.
– Det är långt fler döda än vad som presenteras i västerländska medier. Och
jag kan knappat föreställa mig vad för skit regeringen gör ute i landet. I
Teheran har de i alla fall ögonen på sig, säger Bahareh Razekh Ahmadi.
Hon pratar snabbt och avbryter sig själv ofta mitt i en mening. ”Oj, jag får
inte glömma att säga det här…”.
Anteckningsboken är fullklottrad på persiska med de senaste nyheterna som hon
har hittat på internet eller som släktingar och bekanta har skickat.
Under de få minuterna hon kopplar upp sin bärbara dator ramlar det in flera
mejl på hennes Hotmailkonto med länkar till Youtube-klipp och bilder. Den
ena mer makaber än den andra.
– Se här, säger hon och pekar på fotot av en ung man med ett långt och djupt
sår under revbenen.
– Honom ska de ha huggit med en yxa. Och här är ett spädbarn med ett jack i
ryggen. Modern ska ha blivit knivstucken medan hon fortfarande var gravid,
berättar Bahareh Razekh Ahmadi och rösten bryts.
Det är omöjligt för en svensk journalist att kontrollera alla uppgifter, men
enligt Bahareh Razekh Ahmadi kommer de från säkra källor.
Konflikten i hemlandet blev ännu mer personlig sedan hon nåtts av nyheten att
en manlig kusin i 50-årsåldern dött i samband med protesterna.
Enligt mejlet från släkt i Iran som skickats till mostern i Göteborg var han
tillsammans med två andra män på väg att hämta flygblad på ett av
oppositionsledaren Mousavis kontor. Där såg de hur flera polismän slog en
kvinna. Männen försökte få stopp på misshandeln, men då gav sig poliserna på
dem istället. En dog direkt på plats.
Bahareh Razekh Ahmadis kusin lyckades fly. Först vågade han inte söka vård,
men åkte till sjukhuset när han väcktes av smärtorna mitt i natten. Men hans
liv gick inte att rädda. Läkarna konstaterade spräckta njurar och inre
blödningar.
Men förnedringen slutade inte där.
– Hans son var tvungen att skriva under ett papper där han lovade att inte
inleda en process mot regimen för att kunna begrava kroppen.
Flera gånger under samtalet fylls Bahareh Razekh Ahmadis ögon med tårar, men
när hon talar om ”den jävla regimen” övergår sorgen till ilska och hon
börjar dunka pennan i bordet.
Tillsammans med två väninnor skriver hon pressmeddelanden som skickas till
svenska journalister. På söndag ska de hålla ännu en demonstration i Malmö
på Stortorget, klockan 13.
Hon vill inte bara att regeringen stänger Irans ambassad, förhoppningen är att
få även andra än svensk-iranier att engagera sig.
– Sverige är tyst. Vi måste ta ställning mot en regim som dödar ungdomar och
barn, säger Bahareh Razekh Ahmadi.