MALMÖ. Till Röda Korsets lokaler på Drottninggatan i Malmö söker sig
personer från hela Skåne som lider av sviterna efter krig och tortyr. Men
väntelistan är lång och det kan dröja ett halvår innan personerna får vård.
Mariam Nadi är en av dem som lyckats få hjälp. Hon går vilse på väg till
skolan. Tar insulin för många gånger. Tappar tidsuppfattningen. Diagnos:
Posttraumatiskt stressymptom.
Hon sitter på en stol i behandlingsrummet och drar försiktigt upp byxorna och
visar de djupa ärren över smalbenen.
Mariam Nadi arbetade som sekreterare i Kabul. Hennes man arbetade inom
regeringen. En morgon för nio år sedan stormade talibaner in i deras hus.
Hon berättar med dov, entonig röst hur hon slogs medvetslös medan hennes
bror, hennes man och deras då 15-åriga dotter fördes bort. Hon har inte sett
dem sedan dess.
Redan innan familjen rycktes ifrån henne hade hon mist två av sina barn i
hemlandet. Sonen omkom i en bilolycka och den sexåriga dottern dog efter ett
dygn av hög feber. Kriget hindrade dem från att uppsöka läkarvård.
Som ensam kvinna blev varje dag en kamp för överlevnad. När hon inte sålde
hantverk gick hon gata upp och ner i Kabul på jakt efter sin försvunna
familj. För fyra år sedan beviljades hon asyl i Sverige.
En dag för ett år sedan ringde en släkting som kör taxi i Afghanistan och sa
att han hittat den bortförda dottern på en bazar.
– Jag vågade inte tro att det var sant. När han räckte över telefonen till
henne blev det inget samtal. Vi bara grät båda två, säger hon.
Det senaste året har de ringt varandra en gång i veckan.
– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga
hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har
lovat att hon ska få komma till mig.
Den 7 maj i år kom beslutet per brev. Migrationsverket valde att avslå hennes
ansökan om familjeåterförening. En av anledningarna är att ansökan kom in så
långt efter att Mariam Nadi kommit till Sverige och att de inte bodde ihop
den sista tiden i Afghanistan.
– Men det var ju för att hon var kidnappad, säger hon och brister i gråt.
Mariam Nadi är inte ensam om att ha kvar sin familj eller delar av den i annat
land där krig eller krigsliknande situation fortfarande råder.
– Av naturliga skäl försvårar och fördröjer det rehabiliteringsprocessen och
integrationsprocessen, säger Ann-Charlotte Enström, socionom på Röda Korsets
behandlingscenter.
Hon bedömer att uppemot 40 procent av de flyktingar som kommer till Sverige är
traumatiserade och skulle behöva hjälp.
– Det viktiga är att få dem att förstå att det är normala reaktioner på
onormala händelser. Vi hjälper dem att se sambanden mellan
krigsupplevelserna och reaktionerna.
På Rehabcentret jobbar ett team på sexton personer bestående av sjukgymnaster,
läkare och samtalsbehandlare.
– Men resurserna räcker inte. Man skulle troligtvis nå bäst resultat om man
kunde erbjuda vården när folk får en remiss. Då är de som mest motiverade.
Men istället tvingas de vänta upp till åtta månader på grund av de långa
köerna, säger Ann-Charlotte Enström.
Mariam Nadi har ännu inte vågat tala om för sin dotter att de har fått avslag.
Beslutet ska överklagas, men chanserna att är små eftersom dottern har
hunnit fylla 23 år.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag
försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom
inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan
sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest,
depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det
känns som om hon håller på att bli galen.
– Alla är de vanliga symptom för dem som utsatts för krig eller tortyr. Vilken
mamma skulle inte bli galen om hon inte fick hem sin dotter? Nu gäller det
att hjälpa henne att hitta saker i livet som är värt att leva för här, säger
Ann-Charlotte Enström.