En kroppsbyggare grinar illa vid den sista repetitionen i en serie av tunga
hantellyft. Shakiras och Wyclef Jeans ”Hips don’t lie” strömmar ut genom ett
av gymmets fönster, ut i sommargrönskan i sömniga Lorensborg.
Varför hörs musiken ut från gymmet? De här fönstren brukar inte gå att öppna.
Glasmästaren Jan Ilkiewiczs närvaro påminner om det som hände här för elva
timmar sedan. Han byter ut rutan som gick sönder strax före midnatt när
någon sköt in på gymmet och träffade en 30-årig man i ryggen.
Shakiras rytmer sköljer över Nina Ajami och hennes pappa Raimo, på besök från
Vindeln i norra Norrland. Nina och hennes två barn bor tre meter ovanför det
dygnetruntöppna gymmet. Morfar Raimo hade just somnat när han hörde skottet.
– Jag är själv skytt och förstod direkt. Det var ingen smällare. Det var så
kraftigt.
Fler personer stannar utanför fönstret där Jan Ilkiewicz jobbar:
rullatordamer, hundrastare, unga sportiga par. De börjar prata med varandra.
– Var det här som ...?
– Ja.
– Inte här igenom ...?
– Jo.
– Fy.
– Ja.
En dam med varmt leende ansluter. Eva. Hon flyttade med sin man till
Lorensborg när husen var nybyggda i slutet av femtiotalet. Eva trivdes bra
då och hon trivs bra nu, när hon passerat de åttio.
Men för några år sedan blev hon änka. Och när någon stal hennes väska på en
studiecirkel ökade otryggheten. Vissa unga killgäng får henne att snabba på
stegen bakom rullatorn.
– Såna killar tittar på en som att: ”jaha, nu ska vi allt ...”. Det känns
oroligt. En gång i tiden hade vi en närpolis här. Nu sitter de i Limhamn,
säger Eva.
Butiksdörrarna i det lilla kvarterscentret på Vendelsfridsgatan i Lorensborg
har kvar sin ljusa fanér och sina femtiotalsfräsiga vinklar. Tillsammans med
Stig Blombergs skulptur ”Mor och barn” från 1963 ger de torget en
folkhemssvensk känsla.
Men trots att butikerna från den tiden bommat igen så är detta inget dött
centrum. Tvärtom. Dygnet runt kommer sportigt klädda människor hit för att
svettas på 24Seven, ett gym som alltid håller öppet men oftast är obemannat.
Medlemmarna får skanna sina fingeravtryck vid ingången.
Äkta paret Adnan och Emina, bägge 22 år, är medlemmar. De kom hit för att
träna nära midnatt kvällen före, bara fem minuter efter skottlossningen.
Polisen höll på att spärra av gymmet och de såg den skjutne föras bort i
ambulans.
Nu säger Emina med avsmak att hon aldrig vill träna här mer, att hon har fått
nog av Malmö, nog av alla skjutningar, att hon vill flytta till Bara eller
någon annan stillsam ort på landet. Adnan är inte lika säker. Han funderar
faktiskt på att ta ett gympass här ikväll, säger han. Emina spärrar upp
ögonen.
– Nej, det gör du inte!
– Det blev ju ingen träning igår.
– Tänk om han skjutit dig istället – du har ungefär samma kroppsform!
Artonåriga Alyal Sabbar tvekar inte heller att ta ett nytt gympass, trots att
hon och en kompis var inne på gymmet när skottet brann av. De sprang på
varsitt löpband i gymmets tjejdel. Alyal Sabbar var så inne i musiken som
pumpade i lurarna att hon aldrig hörde skottet.
– Från rullbandet såg jag blåljusen utanför. Jag tänkte att det var ett
vanligt slagsmål eller nån knarkaffär
eller så. Det låter kanske konstigt, men jag litar på polisen. Känner mig
trygg när jag ser dem.
Ambulansen hämtade den skottskadade mannen, polisen spärrade av gymmet – men
Alyal Sabbar och hennes kompis fortsatte att träna i sina musikbubblor. Till
slut upptäckte en förvånad polis tjejerna inne på gymmet han just spärrat
av. Han tog deras personnummer och föste ut dem.
Alyal Sabbar ska sluta gå till gymmet så sent på kvällen, säger hon.
– Malmö har blivit skitkonstigt. Många har vapen på sig, säger Alyal Sabbar.
Hon växte upp på Bennets väg på Rosengård och var aldrig rädd där, berättar
hon.
– Jag är inte rädd för gängen eller så. Men i stan känns det som om man kan
vara på fel plats vid fel tid. Det känns som om det kan hända vem som helst.