När Socialdemokraterna i Malmö tillsammans med sina lokala stödpartier
Miljöpartiet och Vänsterpartiet och den förra socialdemokratiska regeringen
under 2005–2008 satsade 148 miljoner extra på de skolor som hade lägst betyg
och störst andel elever med utländsk bakgrund fanns ett tydligt betygsmål:
Malmös grundskoleelever skulle lyckas lika bra som snittet för hela riket.
Så blev det inte. Resultatet blev, som utvecklingsstrategen Christer Persson
säger:
– I princip oförändrat.
Det är en trend i hela landet att andelen obehöriga ökar, trots statliga och
kommunala insatser.
Det betyder inte att satsningen i Malmö inte har gett något resultat.
Pedagogikforskaren Mariann Enö har gjort en omfattande studie av insatsen –
hon har jobbat 75 procent under ett år med sin utvärdering på uppdrag av
Malmö stad. Utvärderingen, som nyligen blev klar, bygger på samtal och
intervjuer med barn- och ungdomschefer samt med rektorer och lärargrupper på
de femton grundskolor och gymnasieskolor som fick del av pengarna.
– Betyg är ett begränsat mätverktyg. Statistiken skiftar väldigt beroende på
vilka elevgrupper som kommer in. Det krävs långsiktighet och kontinuitet för
att förbättra resultaten, säger hon.
Den lätta delen av Mariann Enös uppdrag var att kartlägga hur skolorna använt
pengarna och ta reda på vilka insatser som varit särskilt framgångsrika. På
grundskolorna fanns villkor för hur pengarna skulle användas: prioriterade
områden var studiestöd med modersmålsstöd, fler vuxna i skolan, undervisning
i svenska som andraspråk, föräldrautbildning samt sommarskola.
Så gott som alla skolor använde pengarna till mindre undervisningsgrupper. Och
det var en av de tydligaste förändringarna som ledde till framgång.
– Enskilda elever fick bättre självkänsla. Det blev bättre klimat i klassen
och lugnare på rasterna. Lärarna fick möjlighet att utveckla den pedagogiska
verksamheten och samverkan med föräldrarna, säger Mariann Enö.
Sommarskola där eleverna kunde läsa upp sina betyg var den andra insatsen som
tydligast ledde till framgång.
Men hur skolorna jobbar är inte så avgörande för betygsresultatet som många
kanske tror. En rapport från Skolverket (Om skolors olikheter och deras
betydelse för elevernas resultat, 2005) visar att betygsskillnader mellan
skolor endast till en tjugondel förklaras av skolans undervisning,
organisation, resurser och ledarskap. Till största del (till hälften)
förklaras skillnaden av sammansättningen av elever. Generellt går det sämre
för elever i familjer med ansträngd ekonomi och för elever med utländsk
bakgrund. Det finns också en könsskillnad: killar har sämre betyg än tjejer.
Här kommer vi in på den svåra delen av Mariann Enös uppdrag – att höja blicken
och beskriva förutsättningarna för skolarbetet. Hon lät rektorerna och
lärarna ge sin bild av skolvardagen och intryck av elevernas vardag utanför
skolan. Svaren tecknar en bild av ett segregerat Malmö där skolan får ett
komplicerat uppdrag. En gymnasierektor sa till exempel: ”Det finns de som
lämnar egna barn eller småsyskon innan de kommer hit …” Rektorns slutsats
var att man måste vara flexibel med ordningsregler.
En grundskolerektor beklagade den dåliga kommunikationen med föräldrarna:
”Föräldrarna är det viktigaste vi har och vi har inte föräldrarna.”
Mariann Enö reflekterar vidare om frågan i sin utvärdering:
– Kanske är det så enkelt som en av rektorerna i utvärderingen tar upp – man
glömmer att fråga föräldrarna hur de vill ha det.
Mariann Enö vill framhålla att skolpersonalen kämpar hårt och har höga
ambitioner.
– Det finns ett stort engagemang, medvetenhet och vilja till utveckling.
Lärarna och rektorerna som Mariann Enö intervjuade pekade ut två problem med
148-miljonerssatsningen:
– Många tyckte att satsningen var för styrd. Det var till exempel uttalat att
alla skolor skulle satsa på studieverkstäder. Men studieverkstäder passar
inte alla skolor och framgången beror på vilka personer som jobbar med det.
Det hade behövts ett samtal med skolorna inför satsningen, säger Mariann
Enö.
Många var kritiska mot kortsiktigheten. Det blev inte minst tydligt efter
årsskiftet 2008–2009 då den statliga halvan av stödet försvann. Flera av
pedagogerna som anställts fick sluta.
– Lärarna sa att de märkte en skillnad. Till exempel blev det tuffare på
rasterna igen, säger Mariann Enö.