Sahlin lovade mer åt pensionärer

Klockan är tre och majsolen gassar över de tusentals människor som samlats mellan de japanska körsbärsträden och scenen.

Mässingsorkestern och de röda fanborgarna är på plats. På de främsta bänkarna sitter arbetarrörelsen grånade veteraner. I talarstolen står en arg SSU:are med svart slips och talar om klasskamp.

– Arbetare ställs mot arbetare! ropar han.

Mona Sahlin väntar i skuggan bakom scen. Hon ser samlad ut. Svart dräkt och högklackade guldskor. Hon klunkar på en Ramlösa. Sätter hastigt på lite extra rött på läpparna. Kastar en sista blick i manusbunten och så är det hennes tur.

– Första maj är alltid speciell, säger hon och blickar ut över publiken. Men den här dagen är något extra. Det är första dagen som vem som träffat någon man älskar får gifta sig med den personen, oavsett om det är en man eller kvinna.

Den första applåden rullar genom Folkets park.

Mona Sahlins första maj börjar i Lund. Vid samlingen på Clemens­torget är det glest med folk. Det är strax före lunch och Mona bjuds på en knake.

– Jag älskar första maj, säger hon mellan tuggorna.

Hon vet att hon är ifrågasatt. Partiet har rasat i opinionen. Förtroendet för henne själv är rekordlågt. Från de egna leden möts hon av kritik både för höstens uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och för bristande förmåga att ge svar på hur den ekonomiska krisen ska mötas.

På morgonen har trettio fackliga företrädare från IF Metall, Pappers och Seko gått ut med ett kritiskt upprop mot Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin med anledning av AMF-skandalen.

– Det är löjligt att säga att det här är mitt viktigaste tal någonsin. Det är viktigt. Men jag kommer att hålla många viktiga tal i framtiden, filosoferar Mona Sahlin innan orkestern drar igång ”Internationalen” och tåget avgår.

Sossarnas demonstrationer i Lund har aldrig lockat några stora massor. Men framme vid Kulturmejeriet blir det trängsel och ett par hundra som kommit för att lyssna får inte plats.

Därinne bjuds folk på kaffe och kanelbulle och en dragspelsversion av ”Arbetets söner.” Arbetarkommunens ordförande Björn Abelsson värmer upp genom att berätta hur den borgerliga politiken lett till nedskärningar i skolan och äldreomsorgen i Lund.

Sen går Mona Sahlin upp i talarstolen och håller ett tal som blir en generalrepetition inför det som väntar i Malmö.

Peter Nilsson är bland de första som kommer till samlingen på Stortorget. Han bär en bunt med skyltar där det står ”Kamp och Rättvisa” över axeln. Peter, som är undersköterska på Umas, säger att han är laddad.

– Det är nu vi får se vad Mona kan och vill, säger han sammanbitet.

När demonstrationståget är klart för avmarsch är det tre kvinnor i täten: Mona Sahlin, de skånska socialdemokraternas bas Helen Fritzon och Christine Axelsson, som är ordförande i Malmö.

”Jobben först”, står det på den stora banderollen.

Just innan det är dags att gå langar Imad Hamadi upp sin femåriga dotter Sara i famnen på Mona Sahlin och fotografuppbådets kameror rasslar.

– Hon ville så gärna komma i tidningen, förklarar Imad generat.

Så blåser orkestern igång och Mona Sahlin tar ett kliv över en hästskit som en polishäst lämnat efter sig.

Vid Gustav Adolfs torg väntar ett gäng ungmoderater med blå ballonger. ”Jag kan själv”, står det på plakaten.

Ulrika Holgersson från unga S-kvinnor har sprejat ett lakan som hon bär med sig i tåget tillsammans med en kamrat: ”Mosa patriarkatet. Backa upp Mona och Wanja”, har de skrivit.

– Jag såg på text-tv i morse om de där trettio fackgubbarna som krävde Monas avgång. Då ringde jag till min kompis och sa att vi måste göra något för att stötta Mona och Wanja, förklarar hon.

Precis när Mona Sahlin börjar bli ideo­logisk och levererat att angrepp på regeringen för att den skurit ner utbildningsplatser regnar en skur med Toblerone över scenen.

Hon rycker till, men finner sig snabbt.

Medan en Säpoman och en uniformerad polis hjälps åt att släpa bort den unge mannen som gjort sig skyldig till attentatet säger hon småleende:

– Till och med den där killen har rätt att få en ordentlig utbildning.

Sen talar Mona Sahlin om klassamhället.

– Det är inte Reinfeldts fel att krisen blåser över världen. Men det vi ser nu är politiskt orsakade klassklyftor.

Sahlin beskyller regeringen för att ha förvärrat krisen genom att sänka skatter ”med lånade pengar” och genom att göra a-kassan så dyr att en halv miljon människor tvingats lämna den.

Hon berättar om ”Yvonne”, en ensamstående tvåbarnsmamma som hon träffat i Uppsala.

– Yvonne berättade gråtande för mig att hon tvingats välja mellan mat i en vecka till barnen och medlemskapet i a-kassan. Hon valde maten.

Mona Sahlin lovar att återställa ersättningsnivån i såväl a-kassan som sjukförsäkringen till 80 procent om socialdemokraterna vinner valet.

Hon går till storms mot regeringen för att den beskattar pensionärer hårdare än löntagare med sina jobbavdrag. Och gång på gång kallar hon Vänsterpartiet och Miljöpartiet för ”våra vänner” i sin iver att visa på rödgrön enighet.

– Pension ska beskattas som lön. Vinner vi valet kommer vi att tillsammans med våra vänner i vänsterpartiet och Miljöpartiet att börja det mödosamma arbetet att återställa rättvisa mellan pensionärer och löntagare.

För landets höginkomsttagare väntar höjd skatt om Mona Sahlin blir statsminister.

Som avslutning på sitt tal utmanar hon Fredrik Reinfeldt i att ta avstånd från Sverigedemokraterna. ”Aldrig, aldrig”, bedyrar Sahlin, kommer Social­demokraterna att göra sig beroende av SD:s stöd.

– Var är Fredrik Reinfeldts besked? Varför är han så feg!

När hon pustar ut bakom scenen kommer SSU-killen i svart slips förbi. Han heter Andreas Kjellvander. Ungsossarna i Skåne har länge hört till dem som kritiserat Mona Sahlin från vänster. Men nu är han nöjd.

– Äntligen har hon börjat prata klass, säger han.

För journalisterna som väntar medger Mona Sahlin att, jovisst har hon lyssnat på kritiken.

– Den som hörde mitt tal hörde också att det var tydligt ideologiskt, säger hon.

Sen försvinner hon i väg med sin pressekreterare för att hinna med en falafel i Rosengård innan hon tar flyget hem.

På främsta bänken framför scenen har Egon och Marianne Nilsson dröjt sig kvar. Båda är pensionärer. Och nöjda med beskedet om rättvis skatt på pension.

– Det var ett bra tal, säger Marianne Nilsson.

– Hon var riktigt skarp i dag, nickar Egon Nilsson.

Någon brådska att lämna parken har de inte. Solen värmer ju fortfarande gott i ryggen.