Tidigare på dagen, vid lunchtid, är det tomt utanför porten på Ramels väg 105
där tonårskillen hittades skjuten på nyårsnatten. Få människor rör sig
överhuvudtaget ute i Herrgården. Stadsdelsvärdarna Muhammed Jallow och Abdi
Jama har gått runt i området sedan klockan elva för att ge stöd och lyssna
på dem som behöver prata om händelsen.
– Folk är oroliga. Pojken bodde ju inte här, men han hade släktingar här,
säger Muhammed Jallow.
I det närliggande bostadsområdet Apelgården spelar samtidigt nio
jullovslediga tonårskillar fotbollsturnering. Trettonårige Ardi Osmani är
målvakt i det ena laget som leder med 8-7 när Sydsvenskan är där. Han kände
inte 15-åringen, men visste vem han var.
– Det är hemskt att någon kan göra något sådant. Människor föds och sedan dör
de, men de föds inte för att döda varandra.
Han säger att hans föräldrar är lite oroliga för att det ska hända
honom något, men själv känner han sig inte räddare efter händelsen.
– Jag bor här i Apelgården och det är mycket lugnare.
Senare på eftermiddagen har flera människor samlats vid Ramels väg 105. De är
där för att hedra den döde pojken. Isra Hassan, som bor alldeles intill,
tänder ett ljus.
– Jag är själv 15 år. Det är jättesynd om honom. Han var som vilken 15-åring
som helst.
Hon känner inte familjen personligen men hon och hennes familj
funderar på att kontakta dem för att visa sitt stöd.
Gino Stojka var däremot en nära vän till pojken. Han lägger en bukett med röda
rosor på minnesplatsen.
– Jag vet inte hur jag känner mig nu. Det känns bara helt tomt. Jag tänker på
honom, han var en mycket glad person.
Varken han eller alla andra som Sydsvenskan pratar med kan besvara
frågan alla ställer sig: Varför sköts 15-åringen ihjäl? Flera boende i
området säger att de inte ens förstod att det var skott de hörde. En kvinna
berättar att hon trodde att pojken hade träffats av raketer när hon såg hans
blodiga kropp ligga på marken. Hon och maken har tre söner och är oroliga
för vad som kan hända dem.
– Jag är rädd hela tiden för vad som kan hända mina barn och grannar. Jag har
bott här i 18 år och mina barn har växt upp tillsammans med grannarnas barn.
Det som har hänt är som att det hänt mina egna barn, säger maken.