I morgon ger de sig iväg igen, Annette Axmacher och maken Dragan Cikota.
Egentligen skulle hon ha legat i magnetkameran i slutet av september igen
men så blir det inte. Den här gången ska de vara borta riktigt länge, till i
slutet av oktober. Om inte hjärntumören dyker upp.
– Om det händer ringer jag eller sms:ar till min läkare Alexander Verbitski.
Säger han att jag ska åka hem så gör jag det, det tar ju bara 24 timmar
eller så, säger hon.
I början på juli visade magnetkameran ingenting, det fanns inte tillstymmelse
till en hjärntumör.
– Det har verkligen varit en frisk sommar, jag har inte ens varit förkyld.
Visst är jag tröttare än vanligt och har ett stort behov av att sova.
Skelettet känns skört på något sätt och vänsterhanden, ja hela vänstersidan,
är mongo men det beror ju på att hjärnvävnad är bortstrålad.
Det märks även på att hon fumlar och vinglar till ibland.
– Men jag har inte ens huvudvärk.
I förra veckan var de i Stockholm tillsammans med Alexander Verbitski för att
vara med på Hjärntumörens dag.
– Det var verkligen (h)järngänget från Malmö som åkte dit upp, säger Annette
Axmacher med ett gapskratt.
Där fick hon bland annat veta att medicinen Valcyte inte är något att hoppas
på trots att några forskare hävdar det. Enligt den samlade expertisen så är
det att inge falska förhoppningar till dem som drabbats av dödliga
hjärntumörer.
– Och jag litar på Alexander, säger han att jag inte ska äta den så kommer jag
inte heller att propsa på det.
Den här friska tiden har på något sätt blivit till en låååång vardag, säger
Dragan Cikota. Fast visst finns tankarna där, inte alla dagar, men ofta.
– Jag vaknar före Annette och tänker på vad hon ska säga när hon vaknar. Om
hon har ont i huvudet eller känner sig dålig.
Då går han ut i köket och sätter på kaffe. Hon vaknar av kaffedoften och
skickar genast ett sms.
– Då vet Dragan att jag mår bra, hade jag inte gjort det hade jag nog inte
skickat meddelandet utan ropat på honom i stället.
Annette Axmacher är sjukskriven till nästa fototillfälle av hjärnan i slutet
av oktober.
– Jag hade nog varit en belastning om jag gått tillbaka till jobbet eftersom
jag inte kan ge hundra, behöver ju sova så mycket och kraften går åt till
återhämtning. Så vet jag ju inte heller om biverkningarna efter strålning
och cellgifter blir värre och värre, de kanske kommer gradvis, säger hon.
Att resa bort innebär att de nu får mer tid för varandra och att hon av en
främmande omgivning inte betraktas som sjuk, det syns ju inte ens utanpå
längre nu när håret växt ut.
Eller med Annette Axmachers ord:
– Man kan behöva semester från att vara sjuk och så är det ju på sätt och vis
vår bröllopsresa.