Står du tillräckligt nära känns det som om någon bankar dig i bröstet. Kroppen
vibrerar och kläderna fladdrar när en värsting till dragracingbil startar.
Den 201 meter långa banan ger en kort och intensiv adrenalinkick i form av
ett dån från motorernas varv och effekt. Doften av bränt gummi och avgaser
tillsammans med det öronbedövande ljudet skapar en atmosfär av extrem
motorsport.
– Det är ljudet, känslan och kraften av motorn som lockar, säger entusiasten
Villy Bobec.
Varje onsdag från början av maj till slutet på september är det öppen bana på
dragracingbanan i hamnen i Malmö. Mellan två- och tretusen besökare trängs
på läktaren varje vecka.
Promenaden in från grinden längs parkeringen kantas av en mängd bilar i olika
storlekar och kraftutföranden. Små, stora, amerikanska, tyska, italienska,
omgjorda, polerade och risiga kärror. Här finns Ferrari, men också
standardbilar. En del är här för att köra, en del för titta och en del för
att visa upp sin bil.
Folk flockas runt en elegant renoverad jänkare vars krom blänker i
sommarkvällens varma ljus, andra tittar nyfiket på en modifierad fyrhjuling
som har fått en betydligt större motor än vad den normalt ska ha. Några
skakar på huvudet och skrattar åt en Fiat 126:a som har fått en V8-motor och
oproportionellt stora slicks, racingdäck.
På presenningar under upphissade bilar mekas och finjusteras det inför
kvällens rundor. Det ska prövas, testas, övas eller bara köras för nöjes
skull. Det är ingen tävlingskväll, på onsdagar tävlar man bara mot sig själv
och tiden.
Doften av det medhavda kaffet blandas med lukten av hamburgare, lim och gummi
ju längre in på parkeringen man kommer. Kön till hamburgerkiosken, som
säljer runt 500 hamburgare på en kväll, är lång av funktionärer, besökare
och förare som behöver fylla sina hungriga magar.
Framme vid banan glider en traktor upp och ner med gamla racingdäck på släp
för att preparera asfalten med gummi och några lager av lim. I takt med att
kön till besiktningen minskar ökar den vid starten. I de fyra köfilerna, som
är indelade efter klass, radar förarna upp sig i väntan på sin tur att
bränna gummi och köra iväg.
Villy Bobec är en av dem. Han kör en dragster (en bil tillverkad enbart för
dragracing).
– En bra onsdag börjar på morgonen när man tittar ut och ser att idag blir det
kanonväder.
Villy Bobec jobbar som säljare och skyndar hem från jobbet om onsdagarna. Han
kollar motorn till sin dragster och ser till att allt funkar.
– Börjar något strula i garaget är det lika bra att stanna hemma, för då blir
det ingen bra onsdag.
Illegal streetracing började växa sig stor på 80-talet. Tävlingarna kördes
främst på nätterna på allmän väg. Längs med vägen stod personer och blinkade
med ficklampor för att signalera om det var fri väg.
Efterhand blev racingen mer okontrollerad, men började även köras under mer
organiserade former, om än illegalt. En raksträcka på E 65 eller en gata i
hamnen kunde fungera som bana.
Tankar på en permanent bana började dyka upp i Skåne. För att bli av med
buskörandet och risktagandet.
Föreningen Skåne racers ideella förening uppvaktade kommunen och lyckades till
slut få sin vilja igenom. 2004 togs första spadtaget på vägsträckan som blev
Lappögatan i hamnen. Senare den sommaren var den första säsongen igång. Den
öppna banan på onsdagar skapades efter amerikansk förebild och är den enda
av sitt slag i Sverige. Hit kommer folk från hela landet.
För Kävlingebon Villy Bobec började passionen i början av 70-talet i
Jönköping. Han var i åttaårsåldern när han på väg hem efter ett bad hörde
ett enormt motorljud. Ett riktigt vrål. Vid en korsning stod det en röd
Camaro och en Ford Mustang och värmde däck och skulle tävla.
– Jag kastade ifrån mig cykeln och sprang dit. Bara gapade. Och tänkte för mig
själv: En dag ska jag ha en sådan bil. Och så blev det.
En mörk natt 1983 körde han för första gången med sin första bil, en Camaro.
– Jag stod bredvid i diket och hejade på, säger frun Rita Krassow.
Idag är hela familjen engagerad i motorsporten och tillbringar nästan varje
sommaronsdag på banan i hamnen. Sextonåriga dottern Rebecca Krassow har kört
dragracing sedan hon var tolv. Hon och pappa delar på dragstern.
– När man väl sitter i den och den har startat är det bara att koncentrera
sig. Man slår ut allting annat, kollar på granen och sen kör man.
Granen, det är startträdet med ljusen som signalerar grönt när det är dags att
krama ur det mesta som går ur sitt ekipage på den 201 meter långa banan. Vid
starten dränks lukten av brända däck av den tjocka, kvävande rök som uppstår
när bilarna gör burnouts för att värma däcken och få bättre fäste.
Säkerheten sätts i främsta rummet. Motorkrafterna och hastigheterna är enorma,
om något går fel blir kraschen våldsam. Brandmän, ambulans och läkare finns
på plats runt hela banan. Vid minsta regn avbryts all körning.
När dragstern väl sätter fart tar det knappt fem sekunder att köra de 201
meterna. Hela processen från burnout till mål tar ungefär en minut och
upprepas om igen hela kvällen till dess att mörkret och kylan infinner sig
och de ideella krafterna stänger banan. Två bra rundor och en testrunda vill
Villy Bobec hinna på en kväll för att vara nöjd.
– Man har den rätta temperaturen på motorn och hör så att den låter friskt.
Sen lägger man upp fanskapet på åttatusen varv och gör en riktigt bra
värmare, och sen så drar det iväg. Då lyfter man hjulen pyttelite. Och så
ska man köra personbästa. Då känns det bra, säger Villy Bobec och ler.