Lilla Meja Juneberg är drygt två månader. Hennes ankomst till världen blev
ingen positiv upplevelse för mamma Kristin Juneberg.
– Förlossningen blev allt annat än vad jag hade väntat mig, det känns som om
jag blev snuvad på en fantastisk upplevelse, säger hon.
Men det började redan när det var en minut mellan värkarna. Förlossningen
ville egentligen att hon skulle vänta ännu längre på att komma dit. Efter
två timmar tog hon och en vän taxi till förlossningen, redan när hon klev in
i taxin kom den första krystvärken.
– Väl framme blev vi lämnade i förlossningsrummet minst en timme utan att
någon tittade till oss. Jag fick ingen bedövning men till slut så kom en
barnmorska och jag fick lustgas. Sedan var vi ensamma igen.
Kristin Juneberg säger att hon kände sig övergiven trots att hon hade bett om
mycket stöd och peppning.
– Det var ju mitt första barn och jag visste inte ens vad jag skulle göra.
Efter en tid som kändes som en oändlighet kom en barnmorska in igen och hon
kallade på hjälp, barnet var på väg.
– De lade henne på min mage och så var vi ensamma igen. Det besked jag fick
var att det skulle ta upp emot en timme för moderkakan att lossna.
Men inget hände och Kristin Juneberg tappade mycket blod, 1,6 liter.
Det blev ilfart till operation. När hon vaknade fick hon veta att det var
fullt på förlossningen och att hon fick ligga kvar på uppvaket tills det
fanns plats.
Väl tillbaka med sitt nyfödda barn fick hon höra att det hade varit en
jättekrisig natt och att det var ett under att inget gick snett.
– I dag känns det som om jag inte kan lita på vården. Jag vill gärna att Meja
ska få ett syskon men då åker jag till Ystad för att föda. Där har jag hört
att man blir väl omhändertagen. Som det blev på Umas hade jag ju lika gärna
kunnat föda hemma, säger hon.