Språket ändrades när han blev polis

HELSINGBORG. Björn Holmbergs första månader som polis i Landskrona var turbulenta. I frustration började han använda ord som blattar när han kom hem till sin familj.

– Aldrig på jobbet. Men jag sa så när jag kom hem. Min sambo blev upprörd. Jag började fundera på varför jag använde de orden.

Björn Holmberg var journalist – han jobbade bland annat som redigerare på Sydsvenskan – innan han sadlade om för att plugga till polis. För två år sedan kom han ut på fältet i Landskrona, färsk från polisutbildningen i Växjö.

– Jag kom från en journalistvärld, har hjärtat kanske lite till vänster. På polisskolan pratade de mycket om förståelse för andra kulturer, och om poliskultur. Inget av det där kunde förbereda mig för hur det var i Landskrona.

I jobbet mötte han brottslingar. Fattiga, desperata människor. Aggressiva polishatare. Nästan alla tycktes i Björn Holmbergs ögon ha utländsk bakgrund.

– Det är klart att sådant påverkar. Man ifrågasätter sin egen grundinställning.

Hur har du blivit förändrad av att vara polis?

– Jag har blivit mer pessimistisk. Segregation, det är ett jävla problem. Som polis befinner man sig ofta i frontlinjen, rör sig i miljöer där samhället har som störst problem. Det skapar oro, inte bara på jobbet, utan oro för hur hela samhället ska fungera. Det kan cementera en vi-känsla som riktar sig mot ett dom.

Björn Holmberg har med stigande irritation läst artiklarna om polisens förtroendekris. Han ser en debatt där allt tycks vara svart eller vitt. Där klyftan mellan poliserna som sa ”blattajävlar” och deras chefer – som påstår att de aldrig hade hört något liknande under sina år i kåren – verkar enorm.

I måndags skrev han ett mejl till Sydsvenskan, där han beskrev journalistiken som ensidig:

”Några röster från enskilda polismän hade kanske varit på plats? En analys av vad rasistiska uttalanden bottnar i kanske?”

Nu sitter vi i Helsingborgs skinande polishus, med en eftermiddagssol som vräker in ljus genom de stora fönstren. Björn Holmberg går på ett helgpass samma kväll och ska jobba hela natten.

Hans kollega Anja Olsson sitter med. De jobbar båda som polisassistenter, och kör mycket radiobil.

Samma dag som vi träffas rapporterar Sydsvenskan om forskning som beskriver hur polisen riktar sina insatser mot unga killar med invandrarbakgrund. Det gör att brott i den gruppen blir mer synliga och att ungdomar av utländsk härkomst oftare misstänks.

I sitt mejl till Sydsvenskan skriver Björn Holmberg:

”Man går mycket på sin magkänsla/erfarenhet/fördomar eller vad man nu kallar det för när man exempelvis fattar misstankar mot en viss person eller fordon när man patrullerar. Etnisk härkomst, klädsel med mera i kombination med tid, plats och andra sammanhang kan föranleda att man blir kontrollerad. Poliser som säger något annat ljuger. Sen kan du kalla detta rasism om du vill.”

Han utvecklar detta, och säger:

– Vi är inte rasister, men vi är rätt så kategoriska. Är det fotbollsmatch i stan, och man är en ung man mellan 15 och 25 år, med vita gympaskor, prydlig skjorta och Burberrykeps – ja, då är sannolikheten mycket större att man blir stoppad av oss.

Är sannolikheten i andra sammanhang större om man ser utländsk ut?

Björn Holmberg funderar lite.

– Jag har aldrig varit med om en sådan situation, utom när det handlar om ett visst signalement. Däremot samlas en del ungdomar i gäng, ofta har de utländsk bakgrund. Då kanske man vill gå fram och prata med dem, få en bild av vilka de är. De kan säkert uppfatta det som att vi väljer ut just dem.

Enligt Anja Olsson och Björn Holmberg är ord som ”blattar” och ”negrer” ovanliga i snacket bland kolleger.

– Det är väldigt sällan såna vulgäruttryck, säger Björn Holmberg. Snacket är mer så här: Någon kommer in på stationen och berättar: ” ... och så var vi där och tog några tjuvar”. Någon annan frågar: ”Hade de invandrarbakgrund?”. ”Ja.” ”Varför är jag inte förvånad?”

Varför ställs alls den frågan, om invandrarbakgrund?

– Det är en förenkling som är lätt att ta till när man är trött, frustrerad och irriterad.

Hur kom det sig att du använde ord som ”blatte” när du kom hem från jobbet den där första tiden?

– Jag funderade mycket på det. Jag kom hem med all min frustration. Man måste ha någon ventil. Min sambo blev arg, hon har inte alls de värderingarna ... det störde vår relation.

Anja Olsson tror att det beror mycket på ens egen uppväxt och uppfostran vilka ord man använder.

Att man behöver en ventil i ett så svårt jobb som polisyrket förstår nog alla. Men flera som mejlat mig har svårt att greppa skillnaden mellan att kalla någon ”jävla idiotjävel” och ”jävla negerjävel”. Vad säger ni om det?

– Poliser är inte opåverkade av segregationen. De flesta poliser bor i villaområden. Jag hade visserligen en kursare på polisutbildningen med arabiskt ursprung, men vi har inte många kolleger med invandrarbakgrund. Det blir ett vi och ett dom, säger Björn Holmberg.

Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) är orolig för att polisen inte uppfattas som alla svenskars poliskår. Att den ses som en svensk-svensk polis.

– Jag förstår att det uppfattas så. En stor majoritet poliser har svenskt ursprung. Men det går att ändra. Förr var normen en svensk man. Idag är vi nästan lika många kvinnliga poliser här, och det funkar skitbra. Eller vad säger du Anja?

– Ja. Problemet är att många ute i samhället inte känner sig som svenskar.

Björn Holmberg berättar om när han i Landskrona satt i en polisbil på väg till stationen, efter att ha gripit en man av kosovoalbanskt ursprung.

– Av någon anledning började vi prata om svenskhet. Han såg sig inte som svensk. ”Men du är väl svensk? Har svenskt pass? Varför åker du inte till Kosovo om du inte vill vara här?” frågade jag. ”Nej för fan”, svarade han. ”Det är mycket fetare här”.

För Björn Holmberg är det ett tecken på att samhället inte hänger samman.

Hur snackar vanliga poliser om kollegerna från Rosengårdsfilmen?

– Många tycker att det var väldigt klumpigt sagt. Att först säga ”är kameran på?” och sedan vräka ur sig såna saker, säger Anja Olsson.

I den ökända Rosengårdsfilmen säger en polis ”Ska göra han steril om jag får tag i honom.” En annan svarar: ”Han ska ha så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”. Anja Olsson och Björn Holmberg tror inte att de var ute efter att misshandla på riktigt. De ser uttalandena som sätt att få ut sin frustration i en upploppssituation.

Björn Holmberg resonerar ytterligare kring uttryck som polisers ilska kan ta sig.

– Polisarbete går ut på att lagföra människor. Men som polis ser man ofta hur inget händer. Märkliga fall där folk går fria, eller straffen blir väldigt korta. Då kan det finnas ett behov att ge igen. Då kanske någon i en upphetsad situation, vid en demonstration exempelvis, tar chansen att ge ett rapp med batongen. Jag försvarar det inte, men så är det.

När samtalet kommer in på polischefernas uttalanden i samband med polisskandalerna ser Björn Holmberg och Anja Olsson bistra ut.

– Cheferna skyddar sig.

– De är ängsliga.

– De är mycket mer som politiker.

– Vissa är jurister som aldrig har jobbat som riktiga poliser. De sitter i en skyddad verkstad.

Avslöjandena om rasism i poliskåren, och den efterföljande debatten, har förstärkt bunkermentaliteten i landets polishus, tror Björn Holmberg och Anja Olsson. Skepsisen mot medier har ökat.

– Poliser tänker: ”De fattar inte. Skit i dem. De vet inte hur det är.” Fast ingen försvarar poliserna i filmen.

Ni sade förut att poliser tyckte att det var klumpigt agerat av poliserna i filmen. Klumpigt att säga så när kameran var på, eller att säga så överhuvudtaget?

– Mer att kameran var på, säger Björn Holmberg.

– Inte bara, invänder Anja Olsson. Så uttrycker man sig inte, tycker många.