– Det är Bagdad två, säger 17-åriga Emelie Pettersson.
Det är strax före midnatt och hon och vännen Gabriella Strandberg har precis
lämnat våldsamheternas epicentrum – området kring Shellmacken i
Rosengård. Under cirka en timma har de sett tonårskillar och unga män
kasta slangbomber och raketer mot polisen. Dessutom har släpvagnar och skräp
från containrar satts i brand bredvid macken.
De förstår inte varför polisen inte ingriper mot dem som kastar och smäller.
– Polisen bara kör runt. De hoppar inte ur bilen och jagar dem, säger Emelie
Pettersson.
– Killarna tror att de äger nu och kan hålla på med allt.
Bomberna och explosionerna för hennes tankar till krig.
– Jag är skiträdd, säger hon.
– Det är helt sjukt, fyller Gabriella Strandberg i.
Frusna och rädda bestämmer de sig för att ta sig hem till Almgården Men om de
kommer att kunna sova vet de inte.
– Jag kommer att vara skiträdd i natt, säger Gabriella Strandberg.
Orolig känner sig också Yadviga Papoutsas, som bor alldeles i närheten av
våldsamheterna. Hon brukar ofta gå ut med hunden, men i kväll vågade
hon sig bara ute en snabb sväng.
– Hunden är rädd för alla smällare. Och jag blir också mycket skrämd.
Yadviga Papoutsas känner sig också besviken över den negativa bild det spiller
över Rosengård. Den besvikelsen delas av Leif Gustafsson, som
Sydsvenskan träffar vid en viadukt i närheten av Shellmacken. Han är
ute på kvällspromenad med hunden Arn och väljer att hålla sig
på lite avstånd från oroligheterna.
– Det känns helt fel att gå in där.
– Det smällde hela natten som var och under kvällen har det också smällt.
Han tycker det är tråkigt att en klick människor ska förstöra för alla
Rosengårdsbor som bor mitt i tumultet.
– Jag tycker det här är jättetråkigt för Rosengård. Det bygger på den negativa
bilden.
Rosengård är ett fint område med mycket grönområden, säger han och promenerar
vidare med Arn i mörkret samtidigt som ytterligare en bomb exploderar i
luften.