WARD END. Tiotalet ungdomsbrottslingar på ett led, i hängslen och
brandmannabyxor. De svettas, jobbar tillsammans. De somnar tidigt med
värkande muskler. Äter regelbundet. Det låter som rena ungdomsanstalten.
Men Anthony Munir ler brett. Han är tvekar inte.
– Jag ska bli brandman.
Anthony Munir går en veckokurs på Ward Ends brandstation för andra gången. Han
är sexton år och hamnade här i fjor ”efter lite trubbel” – gänggemenskap,
vandalism och eldande.
Han fastnade för yrket, disciplinen och den fysiska utmaningen.
– Jag har aldrig varit så trött som när jag kom hem på kvällarna, säger han.
Men Anthony Munir är för ung för att börja regelrätt brandmannautbildning.
– Vi tog in honom en omgång till här för att hålla igång intresset, så han
inte halkar snett igen, säger Stephen Riddell, huvudlärare vid Ward End.
Sextonåringen ingår i ett gäng killar som går utbildningen Fire Intervention
Reparation and Education.
Här kan man avtjäna ungdomstjänst, eller en del av sin ungdomstjänst, för
brott.
– Vi tog emot femton killar i måndags, flera av dem föll ifrån de första
dagarna, säger Stephen Riddell när vi träffar honom fyra dagar in i veckan.
– Det är alltid några som inte orkar med det här, vi pratar med dem på ett
sätt de inte är vana vid.
Normalt följer alltid en socialarbetare eller polis med ungdomarna när de är
ute på ungdomstjänst.
Men här, hos brandkåren, får tjänstemännen stanna utanför klassrummet.
– Vi ska ha ett öppet klimat. Då kan vi göra det polisen inte kan, säger
Stephen Riddell.
Han skruvar besvärat på sig, vill inte ut med det riktigt, men poängen är att
brandmännen inte måste bry sig om allt i de brittiska myndigheternas
regelverk kring de unga.
Om de röker, vad de gör på fritiden, om de svär mycket och liknande.
– Vi fungerar som positiva förebilder, summerar han i stället.
Däremot kräver brandmännen annat – löften ska hållas, tider passas, annars
åker pojkarna ut ur rummet, ut från kursen.
– Det är alltid attitydproblem. Till exempel med killar som inte vill lyssna
när en kvinna undervisar. Vi tar inte ens den diskussionen med dem utan bara
kör. Fortsätter de med attityden åker de ut, säger Stephen Riddell.
Detsamma gäller relationen med de övriga på kursen. Hackordningen, med ett par
ledartyper, infinner sig snart. Men den måste knäckas för att få till stånd
ett lagarbete. En viktig del i det är språket – inga nedvärderande omdömen,
inget skitsnack om andra. Då får man också gult kort, en varning.
Ute på den asfalterade gården rättar pojkarna in sig i led på militärt manér.
De tystnar när en av de häftiga nya snorkelbilarna kommer förbi – en
brandbil med släckanordning som fjärrstyrs och kan köras upp flera våningar
för att spruta vatten eller skum på en lägenhetsbrand.
Sen är det tillbaka i räddningsarbetet. Fram med slangen, lägga på tryck, tre
man står och håller för att mota rekylen, och så spruta. Pojkarna svettas.
Sen ska de resa en stege mot den mörkbrunteglade övningsbyggnaden. En brandman
agerar nödställd och ska räddas. I morgon är det examination inför föräldrar
och släkt. Går allt bra får de varsitt diplom, bland annat med intyg om att
de kan första hjälpen.
Sjuttonårige James Crook bröstar märkbart upp sig när vi frågar om det går bra
att fotografera. Han pratar en snabb, slarvig dialekt, läspande med sprucken
målbrottsröst.
– Jo, det är polisen som satt mig här. Stöld, tredje resan. Tredje gången jag
stjäl alltså, förklarar han.
Och?
– Ja, anlagd brand också. Jag har tänt eld flera gånger.
Varför? James Crook sjunker sakta ihop ur sin fotopose.
– Man eldar för att jävlas med brandkåren. Få något att hända, liksom, säger
han med en snabb sidoblick på huvudläraren Stephen Riddell.
Och så andas han in. Det är torsdag, i morgon kommer mamma och pappa att titta
på när han visar upp vad han lärt sig – rädda folk ur brinnande hus, släcka
bränder, lägga förband.
– Men inte mer, jag vill inte mer. Man fattar ju vad som händer.
Hur menar du?
– Jag har ju inte varit med brandmännen när det brinner, men man lär ju sig
hur det är. Eller hur det måste vara att gå in där. När det brinner.