NO USE FOR A NAME. Den tecknade turnéaffischen föreställer en cigarrökande grizzlybjörn som surfar på en haj och viftar med ett maskingevär. En typisk tokrolig bild för ett band som slog igenom som en del av det tidiga nittiotalets skatepunkvåg (NOFX som spelade på Stortorget strax efter är ett annat).
Hur låter sådan musik när den spelas av fyrtioåringar och sjungs av en frontman – Tony Sly – som börjat göra akustiska soloskivor med nostalgiska jukeboxar på omslaget?
Väldigt rappt, visar dig sig efter ett käckt musikal- och orkesterintro. Bandet i allmänhet och trummisen Boz Rivera i synnerhet är ettrigare än hälften så gamla killar brukar vara och hinner knappt fråga om Malmö mår bra innan de kastar sig in i nästa, lika energiska och samspelta låt.
Kontrasten mellan muntert och melankoliskt har fått brädpunken att åldras med värdighet. ”Vi krockade med en stadsbuss på vägen hit”, berättar Tony glatt som introduktion till ”Getting Too Close”, en vemodig låt om att riva upp gamla sår.
Efter en halvtimme känns musiken väl jämntjock – någon av Tonys solovisor hade piggat upp – men No Use For A Name lär låta lika värdiga efter femtiostrecket också.