Malmö under ytan

Det är februari och snö yr in i en av verkstäderna på Norra Grängesbergsgatan. På det iskalla betonggolvet halvligger Kassim under en skåpbil som behöver en ny kamrem. Han svär åt de grova arbetshandskarna som gör det svårt att komma till, grinar illa åt den bitande kylan som gör att snösträngarna runt honom aldrig töar.

– Jag kan inte öppna munnen när det snöar på grund av smärtan, berättar Kassim som länge varit i behov av en rotfyllning men som under sina fyra år som asylsökande fått nöja sig med provisoriska lagningar.

Kassim har krupit ut från den upphissade skåpbilen. Han borstar av skinnjackan. Huvan behåller han på.

– Minns du den där amerikanska serien Skönheten och odjuret? Odjuret, Vincent, såg ut som ett kattdjur och bodde under marken. Han hade ett helt annat liv och kunde bara komma upp på natten om han skymde sitt ansikte. Annars skulle folk bli rädda och tro att han var en freak.

Han drar av arbetshandskarna, letar i jackfickorna efter cigarettpaketet och fortsätter.

– Det finns stora likheter mellan Vincent och oss. Vi lever under jorden. Det är svårt att förklara det för dig. Du kommer aldrig att leva som jag, därför kommer du aldrig känna som jag.

Det senaste året har Kassim jobbat här i verkstaden sex dagar i veckan, åtta till tio timmar om dagen. Han är utbildad maskiningenjör och skulle som sådan kunna tjäna mellan 30 000 till 40 000 kronor i månaden i Sverige. I vart fall hälften om han fick jobb som mekaniker.

Men Kassim är papperslös. Han får 25 kronor i timmen, en bråkdel även av en normal svart lön.

Ute faller mörkret. I verkstaden tänds lampor på stativ. Genom fikarummets fönster flimrar ljuset från en gammal tv som visar Al Jazeeras rapportering från revolutionsvågen i Nordafrika. Oroligheterna har nått Libyen. Utvecklingen applåderas av ägarens bror.

I kylan utanför jobbar fyra män, varav tre är papperslösa. En av dem är Hussein, en kraftigt byggd man med sorgsna ögon, som jobbat i verkstaden i två månader. I Libanon var han revisor.

Hussein är orolig över sin yngste son som lider av så svår astma att det blöder ur hans öron och hals. Med oljiga fingrar plockar han försiktigt fram papper ur innerfickan och lämnar över läkarintyget som styrker berättelsen. Mamman till barnet sitter på Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. Själv har han fått avslag på sin asylansökan tre gånger. Han vädjar om råd som vi inte kan ge.

Malik, en lång och gänglig palestinier med sneda tänder, har hört Husseins berättelse och kan inte låta bli att lägga sig i. Han kallar Migrationsverkets tjänstemän för rasister, berättar att han själv suttit på förvaret i fyra månader och hävdar att man blir behandlad som djur där. Han har jobbat här i fyra år, för 25 kronor i timmen, precis som de andra.

Kassim och hans kollegor är en del av en underjordisk arbetsmarknad med löner och arbetsvillkor som Sverige officiellt lämnade bakom sig för över hundra år sedan.

– Man måste gå tillbaka till senare delen av 1800-talet för att hitta motsvarande löneskillnader i Sverige, säger Kurt Junesjö, tidigare förbunds­jurist på LO-TCO och expert på arbetsrätt.

Malmö har fått en ny arbetande underklass. Vi möter dem i verkstäder, biltvättar, restauranger och butiker.

Mohammad som gömmer sig undan polisen och extraknäcker genom att städa byggarbetsplatser trots långt gången reumatism. Mohammad berättar med en rättshaverists intensitet om ungefär samma sak som alla andra: om förföljelse, hot och våld i hemlandet, om hur det är att ständigt behöva se sig över axeln. I en plastpåse har han alla papper från Migrationsverket och högre instanser.

– Tror du att jag skulle leva så här om det var säkert att åka tillbaka till Irak, säger han.

Där orden tar slut gråter han.

– Vad ska jag göra, vad kan jag göra, säger han igen och igen.

När vi träffas vet han ännu inte att hans värsta farhågor snart ska besannas. I början av april grips han av polis och skickas tillbaka till Irak.

Amir berättar för oss om Mohammads öde. Själv kom han till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. När vi träffar Amir jobbar han i en jourbutik i närheten av Möllevångstorget, 13 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Lön: 200 kronor om dagen, alltså 15 kronor i timmen.

– När jag bad om lönehöjning frågade chefen hur jag kan göra av med alla pengar. Själv drar han in 20 000 kronor i månaden bara på smuggelcigaretterna, säger han.

– Där. Där. Där. Där. Där.

Amir pekar ut de butiker och restauranger som han med säkerhet vet utnyttjar papperslösa som svart arbetskraft. Vi pratar med några av de utpekade men ingen vill ställa upp på en intervju.

– De tror att ni är från Skatteverket, säger Amir och skrattar.

Ibland träffar vi flera i grupp, på kaféer, i tillfälliga lägenheter på eller utanför deras arbetsplatser. Samtalsämnena kretsar alltid kring Migrationsverkets asylregler, senaste nytt om Europadomstolens praxis och Wikileaksuppgiften om att ministrarna Carl Bildt och Tobias Billström i samtal med den amerikanska ambassadören i Bagdad ska ha uttryckt sig kränkande om irakiska flyktingar i Sverige. Under samma Bagdadbesök skrevs ett avtal som förband Irak att ta emot flyktingar som tvångsavvisats från Sverige.

Det senare förklarar en del, menar Khalid.

– Migrationsverket avslår våra ansökningar utan att läsa våra fall ordentligt.

När vi efter nyår träffade Khalid första gången jobbade han svart, likt de andra, i två olika livsmedelsaffärer i Malmö, en vid Möllan och en i Rosengård. Nu är han en förebild i umgängeskretsen. Han är en av få som under våren lyckas få ett permanent uppehållstillstånd.

– Det gäller att hitta en duktig advokat, säger han.

När Kassim och Khalid går i god för oss, öppnas dörrar i en annars svåråtkomlig värld.

Vi möter fler papperslösa över hela Malmö.

Mustafa, den irakiske bilplåtslagaren som jobbar i oljehamnen. Han jobbade vitt i flera månader men började efter Migrationsverkets tredje avslag jobba svart igen. Samma jobb, fast bara halva lönen.

22-årige Omar, efterlyst för att utvisas, som jobbar på en billackering norr om Malmö.

Livvakten Said som jobbar i en jourbutik i östra Malmö för 25 kronor i timmen.

Hassan som jobbar i en möbelaffär för 19 kronor i timmen.

Karim som jobbar på en billackering för mellan 22 och 28 kronor i timmen.

Hur många befinner sig i samma situation? Vi frågar alla vi möter. Och får uteslutande svaret: ”Alla.” Alla asylsökande, åtminstone alla de känner.

Hur skulle de annars klara sig med dagersättningen på 61 kronor från Migrationsverket, resonerar de. En ersättning som dras in helt när ett utvisningsbeslut tas.

– De tvingar in oss i detta. Jag vill betala skatt. Jag vill få mina fyra sista siffror så att jag kan få ett riktigt jobb på Volvo eller Scania. Vad ska vi göra? Vi kan stjäla, slå ner folk på stan och ta deras pengar. Eller så kan vi jobba så här för 25 kronor i timmen. Jag väljer det, för jag vill behålla min heder, säger Kassim.

61 kronor. Det är vad en ensamstående vuxen asylsökande får per dag om han eller hon väljer att inte bo på Migrationsverkets anläggningar utan istället dela hushåll med andra.

Kassim och de andra Sydsvenskan träffar är alla inneboende hos vänner och bekanta. Det kostar dem mellan 1 500 och 2 000 kronor i månaden, alltså ibland mer än hela bidraget från Migrationsverket, som på hemsidan deklarerar att dagersättningen förutom mat ska ”räcka till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.

547 asylsökande gömmer sig i Malmö, ytterligare 1 294 asylsökande är skrivna i Malmö, enligt uppgift från Migrationsverket. Det verkliga antalet är dock långt fler, eftersom många flyktingar som är skrivna i andra delar av regionen i själva verket lever och arbetar där jobben och möjligheterna att gömma sig finns. Som i Malmö.

Dessutom är systemet med skenadresser utbrett. Flertalet av de papperslösa Sydsvenskan intervjuat har själva lurats att köpa folkbokföringsadresser av landsmän med permanenta uppehållstillstånd, medan de i själva verket bor någon annanstans. Ett sätt att hålla myndigheterna på avstånd som kostar 200 till 500 kronor per månad.

– Jag skäms, jag skäms så över att mina egna landsmän utnyttjar asylsökande på det här sättet, säger Khalid.

Att utnyttja papperslösa som billig arbetskraft är vanligast bland småföretagare, men mycket tyder på att det förekommit i några av Malmös snabbast växande företag.

Klockan är strax över halv tio den 13 april när tre polisbussar omringar Özen Allfrukt på Lantmannagatan, som omsätter drygt 70 miljoner kronor. Civilklädda utredare från gränspolisen kliver in på lagret och fikarummet och kontrollerar ett tjugotal personer. Några kan visa att de är anställda, resten hävdar att de är där för att söka praktikplats eller prata med en kompis, trots att flertalet har hängt in kläderna i personalens omklädningsrum.

Denna förmiddag tas tre personer med till polishuset, två efterlysta för att utvisas ur landet. Den tredje har hittills vistats i Sverige utan papper. Han väljer nu att söka asyl.

Två veckor tidigare fick Abdos, också det ett av Malmös största livsmedelsföretag med en omsättning på runt 130 miljoner kronor, besök av gränspolisen. Ett tjugotal personer kontrollerades. Fem hade så oklara identitetshandlingar att de togs in, två var efterlysta för utvisning.

– De var väl kunder, jag är inte så insatt i personalfrågorna, säger vd:n Samir Abdo, och avböjer att svara på fler frågor.

Zeynel Özen, ägare till Özen Allfrukt, hävdar att en av dem som polisen omhändertog bara var där för att hälsa på en kompis. Den andre ska ha praktiserat, vilket godkänts av Migrationsverket. Den tredje ska ha varit anställd i tre år och fått lön med avdragen skatt under hela tiden.

– Vi visste inte att hans uppehållstillstånd dragits in, säger han.

Men mannen hade varken uppehållstillstånd eller undantag för arbetstillstånd, även om han ansökte om det för ett par år sedan. Trots att han ska ha varit anställd under tre år fanns han inte med i Skatteregistret 2008 och taxerade endast för 73 000 under 2009. Den senaste taxeringen är inte klar.

Dessutom har Migrationsverket inga praktikanter på Özen.

Det är inte första gången delar av personalstyrkan på Abdos Multifood och Özen Allfrukt omhändertas av gränspolisen.

Sydsvenskan har också träffat asylsökande som vittnar om tio timmars arbetsdag för 150 kronor och gratis mat på en av Malmös mest populära restaurangkedjor, Falafel No 1.

– Vad jag vet har vi inte haft några, men jag vet inte vad som hänt innan eller efter jag slutat där, säger Sadoo Iskandarani, som formellt företräder företaget tillsammans med sin pappa men som nu gått vidare och startat egen verksamhet.

Med dagens arbetsmarknadsåtgärder kan han inte se varför något företag skulle anlita svartarbete.

– Nu kan man få så billig arbetskraft från Arbetsförmedlingen, praktikanter där Arbetsförmedlingen betalar 60, 70, 80 procent av lönen. Då är det ingen idé att ha svart arbetskraft.

Hundratals promemorior hos gränspolisen – från kontrollbesök på allt från frisörer till pizzerior och biltvättar – är indikationer på att den underjordiska arbetsmarknaden är så vida utbredd att det är näst intill omöjligt för en Malmöbo att inte vara med och bidra till dess existens bara genom normal konsumtion som att köpa pizza och Coca-Cola till fredagsmyset.

Malmö stad är inget undantag. De senaste åren har flera förvaltningar småhandlat för ett par hundra tusen kronor enbart på Abdos och Özen. Skolor i Kirseberg, Oxie, Rosengård och Bunkeflostrand, har handlat frukt till eleverna, Sociala resursförvaltningen har köpt mat och kontantkort till enheten för ensamkommande flyktingbarn och Kulturförvaltningen har inhandlat frukt och grönsaker till djuren på Malmö museer.

De senaste åren har sporadiska avslöjanden om att papperslösa utnyttjats i tvätt-, städ- och restaurangbranschen dykt upp i svenska medier. Men fenomenet är långt mer omfattande än så.

Och svenska myndigheter känner väl till det.

Med medel från finansdepartementet startade Migrationsverket 1998 ett projekt som fick namn efter jätten Argus i den grekiska mytologin, som hade hundra ögon varav några alltid vakade. Syftet var att ”så långt möjligt kartlägga, uppdaga, beivra, eliminera och försvåra förekomsten av fusk där utländska medborgare var part”.

Två år senare, på nyårsafton 2000, släpptes Argusrapporten som visade att ”skenanknytningar, svartjobb, illegala vistelser, dubbla identiteter, fals­ka asylskäl och bidragsbedrägerier” var vanligt bland tillståndssökande.

Att rapporten uteslutande fokuserar på individens ansvar och inte analyserar orsaken till fenomenet eller dess humanitära konsekvenser, kan vara en förklaring till tystnaden som följde bland politiker, myndigheter och medier.

Istället kom rapporten att användas av främlingsfientliga kretsar som ett bevis för att sanningen om svensk flyktingpolitik mörkas. Att rapporten plockats bort från Migrationsverkets hemsida ansågs vara ett bevis för det.

Besvärande omständigheter för Migrationsverket vars dåvarande generaldirektör, Barbro Holmberg, valde att lägga ned Argusgruppen 2003.

Rädsla för att förknippas med främlingsfientlighet var en starkt bidragande orsak, tror Ola Andersson, expert på Migrationsverket och en av utredarna i Argusgruppen.

– Det var väldigt märkligt, vi fick aldrig någon bra motivering. Jag bedömer att det var en rädsla för kritik, det är ju ändå så att sådana här bitar ska tystas ned. Vi träffade ett antal politiker och berättade om det här, men de förstod ingenting. ”Är det verkligen så här det är?”

Oavsett hur man väljer att tolka Argusrapporten visar den att svenska myndigheter och politiker redan för elva år sedan var väl medvetna om att en sannolikt betydande del av landets asylsökande exploaterades på den svenska arbetsmarknaden.

En tyst acceptans från svenska myndigheter?

– Jag vet inte, men det är klart att det är förfärligt om det är så att man vet att människor utnyttjas och accepterar det, säger Ola Andersson.

Hur tror du att nivån på dagersättningen påverkar?

– Det är inte mycket pengar, det kan man ha förståelse för. Frågan om att höja ersättningen kommer upp med jämna mellanrum. Men vårt stora problem som jag ser det är att vi inte vet vilka som kommer, eftersom nio av tio har inga eller oklara id-handlingar. Vi vet inte varifrån de kommer, var de bor eller om de arbetar eller inte. Vi har helt enkelt ingen kontroll.

Argusrapporten efterfrågade tätare samarbete mellan myndigheterna, vilket delvis förverkligats. Men myndigheterna jobbar fortfarande med olika lagstöd. Konsekvensen blir i många fall att arbetsgivarna kommer lindrigt undan, medan de papperslösa står för riskerna.

Arbetsgivare som blir påkomna av polisen riskerar exempelvis ingenting, eftersom polisen bara är där för att hämta papperslösa och verkställa utvisningsbeslut.

Skatteverket kan kontrollera personalliggare men bara i frisör- och restaurangbranschen. I andra branscher kan Skatteverket endast kontrollera kassaregistret. För att kunna betala svarta löner krävs ofta svarta inkoms­ter, lyder resonemanget. Vid de kontrollerna riskerar arbetsgivaren inga frågor om personalen som just sprang ut bakvägen.

Den som fuskar med personalliggare eller kassaregister riskerar 10 000 kronor i böter, 20 000 om fusket upprepas inom ett år. En risk många kalkylerar med eftersom de samtidigt kan spara miljoner på sänkta personalkostnader.

Och även om Skatteverket och gränspolisen försöker dra åt samma håll gör Migrationsverket delvis tvärt om. Bland de arbetsgivare som anlitar svart arbetskraft har flera blivit godkända av Migrationsverket för att ta emot asylsökande som praktikanter, visar Sydsvenskans granskning.

Praktikplatser och undantag för arbetstillstånd som asylsökande kan få blir i realiteten ett sätt för oseriösa arbetsgivare att hålla ryggen fri vid eventuella kontroller. Den slutsatsen drog Argusgruppen redan för elva år sedan.

”Arbetskraftsinvandring ger individer möjlighet att förverkliga sina drömmar, och ger resurser för att utveckla den svenska välfärden.” Det citatet från migrationsminister Tobias Billström lyfts fram på regeringens hemsida.

Kassim är en arbetande invandrare, ingen arbetskraftsinvandrare. Skillnaden är stor.

När han kommer hem från jobbet ställer han sig i duschen. Där blir han ofta stående i upp till en timme för att tina upp efter det iskalla verkstadsgolvet. Kylan går ur kroppen, stressen är svårare att bli av med.

När kändes ditt liv senast normalt?

– Sedan USA:s invasion 2003 har ingenting varit normalt. Vi trodde att det var slutet på livet, jag menar i bokstavlig mening slutet på livet. Efter vad jag såg i Irak kan jag inte förstå hur det landet någon gång ska kunna fungera igen. Därför blir jag så upprörd när Migrationsverket säger att läget är stabilt. Det finns hjälporganisationer som rankar Irak som det farligaste landet i världen. Flera länder har upphört med deportationer till Irak, varför fortsätter bara Sverige?

Någon gång under de sex månader han gömde sig för polisen upphörde han att vara människa, säger han.

– Det är svårt att stå ut med pres­sen och tankarna. Allt man behöver göra för att få ihop till hyran. Hitta ett ställe att bo på. Förbereda maten. Tvätta kläder. Att ordna allt detta samtidigt som det finns ett pris på ens huvud är verkligen svårt.

– Jag trodde att alla pratade om mig, att de pekade. Hela tiden var jag nervös. Jag var inte längre människa. Jag levde i mörker, jag vågade inte cykla, åka bil, det var bara att fortsätta gå. Stod polisen hundra meter bort hoppade hjärtat. Man tror att alla vet.

En gång var det riktigt nära. Kassim stod i duschen när polisen ringde på dörren.

– Min bror öppnade badrumsdörren och tecknade med fingret att jag skulle vara tyst. Jag sprang ut naken, drog på mig ett par byxor och en skjorta. Det kan inte ha tagit mer än en minut, sedan hoppade vi ut från balkongen och sprang allt vad vi orkade. Jag hann inte ens ta på mig skorna.

Kassim överklagade sitt fall till Europadomstolen som stoppade Migrationsverkets utvisning. Åtminstone tillfälligt var Kassim på fötter igen.

– När jag fick inhibition var det som ett mirakel. Jag blev plötsligt en normal person igen, jag kom upp från underjorden och kippade efter andan. Men det känns som om jag när som helst kan bli väckt och få höra att drömmen är över.

Trots kritik från Amnesty, Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR­ har Migrationsverkets tvångsavvisningar till Irak nästan fördubblats de senaste åren. Inget talar för att Kassim, Khalid, Amir, Omar och Said skulle slippa det ödet.

– Om jag vore säker i Irak varför skulle jag då stanna här och jobba som en slav i ett sådant där garage och ständigt vara rädd, säger Kassim.