Och i slutet av förra veckan var även sambon Bob Lindborg rejält sjuk. Hans
andning gick trögare, han kunde inte behålla maten och värken i kroppen
tilltog.
Febern på strax under 41 grader var svår att tygla med vanliga Alvedon och
Ipren. Men varje gång Agnetha ringde upprepade sjukvårdsupplysningen samma
sak: mer tabletter och mycket vatten.
I tisdags morse, efter nästan en vecka med sömnlösa nätter, fick Agnetha och
Bob en tid på vårdcentralen i Husie.
– De tyckte att allt lät bra. Sjuksköterskan sade att smärtan i kroppen nog
berodde på träningsvärk, eftersom han hade hostat så mycket tidigare.
För säkerhets skull togs ett prov på svininfluensa, som skulle analyseras till
dagen därpå.
Sent på kvällen samma dag kände Agnetha inte längre igen sin sambo sedan
sjutton år. Han svarade knappt på tilltal, och verkade försvinna bort under
korta perioder.
– Han kunde inte andas, han flåsade som en hund, berättar Agnetha, som
beslutade sig för att åka till akuten på Umas.
Sjuksköterskan i receptionen lyssnade på Bobs hjärta och lungor. Därefter
fick de beskedet att åka hem, och komma tillbaka om hans tillstånd
förvärrades.
– När jag sade att han inte kan bli sjukare, fick jag till svar: Tyvärr, åk
hem och försök att palla upp honom med kuddar så att han sitter upprätt.
Tidigt nästa morgon, i onsdags, satt Bob upprätt hemma i sovrummet och kippade
efter andan. Nu svarade han inte längre på tilltal. Agnetha kände en växande
panik och ringde 112.
– Det är ett nummer jag helst vill slippa slå. Men när jag väl måste slå det
då är det allvarligt, då vill jag ha en ambulans, säger hon.
Operatören började ställa detaljerade frågor om Bobs tillstånd: Kunde han
sitta upp? Eller bara ligga ned?
– Jo, han kan nog sitta upp, bara man inte rör vid honom för då får han ont,
svarade Agnetha.
SOS Alarm gav då numret till färdtjänst, vilket skulle gå fortare än att vänta
på en ambulans.
I taxin som till slut anlände satt redan två sjuka människor. Och efter Bob
och Agnetha skulle ytterligare en sjukling plockas upp i Malmö.
– Men gudskelov förstod chauffören hur allvarligt det var och körde oss direkt
till Umas, berättar Agnetha.
Den här gången fick Bob Lindborg vård.
Från akuten kördes han i ilfart till infektionskliniken, där han sövdes och
kopplades till en respirator.
– Ungefär samtidigt ringde de från vårdcentralen och berättade att provet
visat positivt på svininfluensa, säger Agnetha Skallberg.
Under kvällen kördes Bob med ambulans till intensivvårdsavdelningen på Usil
där han nu vårdas med så kallad konstgjord lunga (ECMO).
– De säger att läget är stabilt, säger Agnetha Skallberg när Sydsvenskan
träffar henne under torsdagen.
Gråten överrumplar hennes röst ibland, när telefonen ringer eller när sambons
namn nämns.
Såhär i efterhand förstår hon inte hur hon kunde finna sig i att bli
hemskickad från akuten.
– Jag är ju så kaxig i vanliga fall, säger hon.
Sedan minns hon att hon ju inte var sig själv heller, efter en vecka med hög
feber, lite mat och ingen sömn.
– Förmodligen hade ju jag också svininfluensan. Men jag blev bara inte lika
sjuk.
Agnetha Skallberg och Bob Lindborg tillhör inte någon riskgrupp och har därför
ännu inte vaccinerats mot svininfluensan.