Man kan komma undan med nästan vilka egendomligheter som helst, så länge man
gör det i grupp eller åtminstone i samförstånd med andra.
Släpa en gran in i lägenheten och hänga glaskulor i grenarna? Klä sig i
dumstrut och hålla en stjärna i pinne? Headbanga? Klappa händerna fort fort
fort? Hoppa runt en lövklädd stång och sjunga meningslösheter om grodornas
fysionomi?
I rätt sammanhang uppfattas det som civiliserat. Andra gör ju likadant.
På samma vis är det med de bisarra ritualer som hör till fotbollsläktaren. När
MFF möter HIF hör det till god ton att i kör skandera att ”Tina lagar äcklig
mat!”. Men gör likadant en vanlig dag när du flanerar på stan, och du
uppfattas som lite kucku.
Det där tar Hipphippgänget fasta på i den här sketchen, med ett gäng
fotbollsfans som tar beteendet från läktaren med sig när de går och fikar
och shoppar. Meningslösheter och utstuderat dåliga skämt spottas fram i
taktfasta talkörer. Ju sunkigare, desto mer skrattretande: nej, det är inte
roligt med män som står i hattaffären och vrålar ”Visa hattarna!”. Men
försök hålla dig för skratt, så får du se hur svårt det är.
Och när vi slutat skratta kan vi fundera kring allt det där andra vi gör
tillsammans, eftersom sederna eller grupptrycket kräver det. Och kanske
komma fram till att vi är rätt märkliga, vi människor. Samt att det där
kravet på att man ska ta seden dit man kommer – hur absurd sedvänjan än är –
egentligen är helt befängt.