MALMÖ. När Nizar Said skulle avvisas till Irak tog han tjänstledigt från
jobbet: han hoppades på att snart komma tillbaka. Fem månader senare firade
han och kollegorna med en ask choklad.
Nizar Said skakade, stammade och var blank om ögonen. Det var i juni 2008. Vi
träffades hemma i hans lägenhet i Hermodsdal. Han hade en märklig historia
att berätta: efter sju år i Sverige hade han blivit tvångs-avvisad till Irak
– men stoppats på flygplatsen i Arbil i den kurdstyrda norra regionen
eftersom han kom i sällskap med svenska kriminalvården. Nu var han tillbaka
i Malmö och väntade på att bli skickad till Irak ännu än gång.
Svenska myndigheter bedömde att han, som är kurd från norra Irak, tryggt
skulle kunna resa till Arbil via Bagdad. Han själv hade en helt annan
uppfattning – att det är livsfarligt för honom i Irak. Han säger att det
kurdiska partiet PUK förföljer honom på grund av att han smugglat alkohol
när han drev en restaurang. Han säger också att hans pappa torterades till
döds.
7 augusti 2008 blev Nizar Said tvångsavvisad för andra gången. Han lämnade
Malmö i kriminalvårdens minibuss. (Det bör kanske påpekas att Nizar Said
inte är kriminell – det är polisen och kriminalvården som genomför
avvisningar för alla som inte återvänder frivilligt.) Den här gången blev
han insläppt i Irak. Här är hans berättelse om vad som hände:
Flygresan gick från Köpenhamn till Frankfurt och vidare till Amman. Under en
mellanlandning ringde Nizar Said till en vän i Bagdad.
– Min kompis sa: ”Snälla, kom inte hit! De griper dig direkt och sätter dig i
Abu Ghurayb-fängelset.”
Han bad poliserna att boka om biljetten från Amman så att han fick åka till
Arbil i den kurdiska regionen istället för till Bagdad. Poliserna gick med
på det och lämnade honom på flygplatsen i Amman. Där väntade han i 24
timmar. Det blev plågsamt:
– Jag var hungrig och köpte en bit pizza som jag blev sjuk av. Jag fick feber
och hade svårt att andas.
Framme i Arbil fick han genast söka vård på sjukhus och blev kvar i två
veckor. Han vädjade till sjukvårdspersonalen att hålla det hemligt att han
var där – han visste att namn på återvändare brukar publiceras i tidningen.
En av sjukvårdarna kunde – mot mutor – hjälpa honom att hyra ett litet hus i
en bergsby nära gränsen till Iran. Han fick använda en telefon. För första
gången sedan han lämnade Malmö ringde han sin fru.
Huset hade bara ett rum. Det låg avskilt en timmes promenad från byn. Nizar
höll sig inomhus. Sjukvårdaren försåg honom med mat –
mot mutor.
Det blev många mutor. Familjen hade tagit ett banklån på 100 000 inför
avvisningen. Allt gick åt till utgifter för bostad, mat, resor och mutor.
Nizar Said slår ut med händerna:
– Vad skulle jag göra?
Efter några veckor kom hans fru Mariya Suleiman till byn. De bodde tillsammans
i det lilla huset. Minst varannan dag gick hon till byn för att handla mat
eller ringa. Målet var att Nizar skulle kunna söka nytt uppehållstillstånd i
Sverige på svenska ambassaden i Teheran. Han skulle nu kunna åberopa sitt
äktenskap med Mariya som har permanent uppehållstillstånd. När
Migrationsverket avslog hans uppehållstillstånd var han ännu inte gift. De
första kontakterna med ambassaden var inte hoppfulla.
– De sa att vi kunde få en tid i juni eller juli 2009.
Men även där hjälpte mutor. Mariya lyckades ordna ett pass åt Nizar med alla
nödvändiga stämplar för att kunna ta sig in i Iran och lyckades även få en
intervjutid på ambassaden. De åkte över gränsen med bil och vidare med buss
fjorton timmar till Teheran. På ambassaden blev han intervjuad av en
tjänsteman.
– Jag fick visa bilder från bröllopet, anställningsbevis och hyreskontrakt i
Sverige.
Intervjun var över på en halvtimme. De återvände till huset i norra Irak.
Snart åkte Mariya tillbaka till Sverige.
16 december fick Nizar Said ett besked som fick honom att skrika rätt ut av
glädje: han hade beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Det innebär att
avvisningshotet nu är borta. Han lämnade huset i bergen och flög från
Teheran till Arlanda och tog tåget till Malmö. Några dagar senare var han
tillbaka på jobbet på Stadex i Persborg med en ask choklad.
– Jag hade tagit tjänstledigt och kunde komma tillbaka.
Han beskriver månaderna i Irak som en mardröm.
Han levde hela tiden i skräck, men han upplevde aldrig att någon förföljde
honom. Han genomled också en stor sorg: han betalade en person för att söka
upp hans mamma och syskon på en viss adress. Men familjen fanns inte där.
– Jag är hundra procent säker på att de är döda.
Han skakar på huvudet och säger att han inte vill tänka på det. Han berättar
om en framtidsdröm: han skulle gärna vilja driva en egen restaurang eller
butik i Malmö.