I
fredags misshandlades Johan så han fick hjärnskakning.
Hans syster Lisa är döv på ett öra efter att tre killar kastade en smällare
mot henne.
Flera år av trakasserier gör att familjen nu vill bort från Rosengård.
Johan minns bara blicken i de svarta ögonen och smärtan när knytnäven träffar
hakan för första gången.
– Jävla luffare, är det enda killen säger innan han fortsätter att slå.
Någon ur klungan på åtta nio unga män tar tag i Johan och drar honom bakåt.
Han tuppar av i några sekunder. När han ligger på marken blir han sparkad i
huvudet. Sen blir allting svart igen och han vaknar först i ambulansen.
På lördagseftermiddagen, när vi träffas i lägenheten han delar med sin mor
Maria, har Johan precis blivit utskriven från sjukhuset. Svullnaden har gått
ned, men läpparna är svarta av stelnat blod. Blodpölen framför affären på
Bennets väg där han blev överfallen är borttvättad. Mannen bakom kassan har
varken sett eller hört någonting. Inte heller Johan vet vem som gav sig på
honom. Och polisen har inte fått tag på några vittnen till den grova
misshandeln.
– Jag ska bort härifrån. Om det så krävs tar jag och sätter mig i ett tält på
Sibbarp, säger hans mor Maria bestämt.
Hon vill att sonen ska kunna gå till jourbutiken vid 19-tiden på kvällen för
att köpa chips till fredagsmys utan att få stryk.
Fredagens misshandel är kulmen på allt bråk som började sedan de flyttade till
området för flera år sedan.
– Svennehora, ni är smutsiga, det är några av glåporden som vi har fått höra
sedan första dagen. Det är mest ungdomar och barn. Men även vuxna kvinnor
och män kan vräka ur sig vad som helst, säger Maria.
Sen reser hon sig ur fåtöljen och går till den soldränkta inglasade balkongen
för att röka.
Där förvarar familjen sina cyklar, det enda stället de får vara i fred. Johans
moped har vandaliserats och stulits flera gånger. Han tvingades sälja den
till slut.
– De flesta här är faktiskt trevliga. Och även några av killarna kan hälsa när
de är ensamma. Men det blir skit så fort de är fler, säger Johan nästan
ursäktande.
Och det har bara blivit värre under det senaste året.
Maria ringer sin dotter Lisa som inte bor långt därifrån så att hon också kan
berätta om incidenter hon har varit med om. Ett järnrör kastades efter
henne, det började brinna på hennes balkong av okänd anledning. Två
händelser som inträffade inom loppet av ett år och som gör att inte heller
dottern känner sig trygg längre.
– Många här drabbas. Men vi råkar ut för saker och kallas för svennar alltför
ofta för att jag inte ska tro att det i alla fall delvis beror på att vi är
ljusare i hyn än de flesta andra här.
– Och då är vi ju ändå inte en helsvensk familj, säger hennes mamma och
skrattar.
Alla tre är födda i Sverige, de har ett vanligt son-efternamn, men Lisas pappa
kommer från ett annat land. Hennes barns far likaså. Och hon har varit ihop
med en palestinier i tre och halvt år.
– Häromdagen sa en man att jag kunde knulla min egen mamma på arabiska. Han
bara stod och gapade när jag också svarade på arabiska att han kunde göra
det med sin egen mor om han nu tycker om det, säger Lisa.
Polisen gör inte så mycket, anser hon. Alla anmälningar har lagts ned.
– En gång ringde jag när det var hundkamp här i området, men fick till svar
”tror du inte att vi har annat att göra än att åka till Rosengård och få
problem”.
Hela familjen älskar djur och har fyra hundar. När tre killar i januari
kastade en smällare som gjorde Lisa döv på vänster öra skrek de ”jävla
hundälskare”.
– När vi rastar hundarna sent på kvällen går vi alltid ihop, säger Lisa.
Några timmar senare står hon på gatan och en man går förbi henne. Han har en
tjock jacka på sig och huvan uppdragen. En av Lisas hundar reser sig på
bakbenen och börjar skälla.
– Lugn nu, lugn nu.
– Många av killarna som jävlas med oss har ofta huvan på, förklarar hon.
Johan hoppar över kvällens hundpromenad på grund av hjärnskakningen han fick i
samband med misshandeln.
Lisa och hennes mor går förbi Zlatan Court, in mellan husen och ut mot
Amiralsgatan. Fyra tjejer passerar och ler mot en av hundarna som rullar sig
i gräset.
Rutten är noga vald. De vill undvika de unga killarna som kastar pinnar och
smällare, ropar svennehora och bussar sina hundar mot deras. Men kvällen
slutar utan problem.
– Jag skulle verkligen vilja träffa han som slog min bror. Jag undrar hur han
tänker, är det sista Lisa säger innan vi skiljs åt.
Namnen på personerna i artikeln är fingerade.