Bilden bekräftas av Karl-Gösta Nygren, docent i obstetrik och gynekologi och
rådgivare till Världshälsoorganisationen, WHO, kring frågor om assisterad
befruktning.
– Man har nu internationellt börjat samla in preliminära siffror för att få
ett grepp om hur stort fenomenet är. De få undersökningar som hittills
gjorts visar att de flesta åker för att göra behandlingar som inte är
tillåtna i Sverige, säger Karl-Gösta Nygren.
Framför allt handlar det om ensamstående kvinnor som vänder sig till bland
annat Danmark för att insemineras, vilket är förbjudet här.
På andra plats kommer de som vill ha en anonym spermadonator, på tredje plats
de som vill ha hjälp med äggdonation.
– Det är så vi tror att det ser ut. Det förekommer också att personer vänder
sig utomlands för att göra så kallade embryoadoptioner eller använda sig av
en surrogatmamma, säger han.
Karl-Gösta Nygren ser inte fenomenet med utländska behandlingar som ett stort
problem. De flesta får bra vård, säger han.
– Men kanske kan det för lagstiftaren fungera som en väckarklocka att allt
inte står rätt till med lagstiftningen, säger han.
I Skåne är det till exempel upp till två års väntetid för att få hjälp med en
äggdonation, knappt ett år för spermadonation.
– Anledningen är bristen på donatorer av ägg och spermier, säger Margareta
Kitlinski, överläkare i gynekologi vid RMC, Reproduktionsmedicinskt
centrum, Skånes universitetssjukhus.
Det händer att RMC rekommenderar par att vända sig utomlands, och upplyser då
om skillnader i behandling och lagstiftning.
– Socialstyrelsen tillåter insemination av maximalt två äggblåsor. På en del
utländska kliniker använder man enbart ägglossningsstickor, vilket innebär
att man inte har kontroll över hur många äggblåsor som är mogna. Detta kan i
värsta fall resultera i flerbörd av mer än tvillingar. I Sverige finns det
också gränser för hur många barn en donator får ge upphov till, säger
Margareta Kitlinski.
– I Danmark finns ingen sådan begränsning, och det är lite kusligt i ett så
litet land. Vi är noggranna och restriktiva med urvalet av donatorer.
Den största skillnaden är dock lagstiftningen, säger hon.
– I Sverige kan barnet vid mogen ålder ta reda på vem som varit donator.
Utomlands har många länder anonyma donatorer.