MALMÖ. Det har nu gått nästan ett halvt år sedan hon fick veta att hon
drabbats av glioblastom, den svåraste formen av hjärntumör. I början av
oktober opererades tumören bort och sedan dess har hon fått både cellgifter
och strålning.
Nu har behandlingen gått in i andra omgången och än en gång har hon varit och
träffat sin läkare Alexander Verbitski. De nya blodproven visar att hon inte
klarar av den dunderdos som ordinerats.
– Det är ett litet bakslag för mig som är en tävlingsmänniska. Jag trodde att
jag som är så jävla stark skulle klara att köra en maxdos hela tiden men det
går tydligen inte. Cellgiftet ska ju ta död på de sjuka cellerna men tyvärr
tar det ju död även på friska.
Så dosen sänks samtidigt som Annette Axmacher känner en svag tendens till
huvudvärk som inte riktigt bryter ut. Hon anar den mest på morgnarna och så
”susar” det i huvudet, som en svag tinnitus. Känselbortfallet i vänster sida
kommer och går.
De flesta som drabbas av samma sjukdom som Annette Axmacher överlever i ett
år. Döden är därför något hon och sambon Dragan Cikota lever med varje dag,
något de talar om nära nog varje dag.
– För mig är det inte tabu att tala om döden, säger hon.
När en av hennes bästa vänners mamma dog för en tid sedan insåg Annette
Axmacher hur svårt det var att planera någon annans begravning, även om det
var en nära anhörig.
– Jag hittade då på Fonus hemsida att man kunde planera sin egen begravning.
Det var nästan makabert men det kändes som det var viktigt att jag gjorde
det själv, jag vill inte utsätta någon annan för det, säger hon.
Så nu har hon ”byggt” sin egen begravning, själv bestämt hur det ska vara.
Det som återstår är att välja präst och om de ska gifta sig här hemma eller i
favoritlandet Thailand.
– Just nu känns det som om jag skulle vilja att den som viger oss också kan
begrava mig. Då har ju mina närmaste och vänner redan träffat honom eller
henne. Det skulle kännas bra, säger Annette Axmacher.