Föreställ er en matmarknad i en sydostasiatisk stad. Där det kryllar av folk och försäljare som erbjuder torkade räkor, inte riktigt döda fiskar, sötmogna frukter och alla möjliga sorters grönsaker. Där allting ligger huller om buller, men ändå organiserat på något vis, och doftar hav, örter och parfymerat.
Mellan stånden sitter hungriga shoppare på knalligt färgade plaststolar och äter gatumat, medan övriga besökare får snirkla sig förbi. Det är ganska rörigt men inte besvärande, det adderar bara till upplevelsen.
Ungefär så är det att äta på Namnam. Först, när man stiger innanför dörren, ser det ut som ett ganska billigt snabbmatshak – eller ett hål i väggen. Men så passerar man köket, där köttbitarna hänger i taket och kockarna står undertill, och hamnar i ett stilfullt kaos.
Väggarna är täckta av kubformade hyllor som innehåller allehanda kitsch och krimskrams. Inredningen går övervägande i färgerna korall, turkos och svart, precis som porslinet. Vissa gäster får sitta på pallar, andra på enkla stolar. Några rätter äts med pinnar, andra med bestick.
Bakom allt detta står en trio vänner, varav den ena är Claus Meyer, en av Nomas delägare. De båda andra är Tin Pang Larsen och hennes man. På restaurangens ena kortvägg hänger en enorm bild av Tins mormor eller kanske farmor, en matmässig inspirationskälla.
Menyns rätter är en blandning mellan det singaporeanska köket och Peranaka-köket, där det sistnämnda i sin tur är en blandning mellan det malaysiska, det indonesiska och det kinesiska köket. Det innehåller mycket chili, nästan allt vi äter har en rejäl dos hetta, frisk fisk, lamm, koriander, kokos ocn ingefära. Helst delar alla vid bordet på rätterna som beställs in.
Vi börjar med några olika snacks, där det frasigt friterade fiskskinnet (25 dkr) skurits i snygga mönster och serveras med en klar dippsås, medan de friterade kikärtsflarnen (25 dkr) är gjorda på kikärtsmjöl och en massa örter och doppas i en frisk yoghurtsås. Emping melinjo (25 dkr) är chips gjorda av små, röda belinjau-bär, som bankas sönder och förvandlas till aningen bittra chips.
Roti prata är en supertunn, filodegsliknande pannkaka som kan fyllas med olika saker och kallas då murtabak. Vår innehåller lammbitar som är lite väl sega samt massor av grön och röd chili (85 dkr). Den är sådär.
Betydligt bättre är cevichen (95 dkr) som är gjord på råmarinerad torsk med lime, chili, mango, fänkål och lite till. Lagom sting, härlig friskhet. Kräftorna (155 dkr) är roliga, serverade oskalade, fullkomligt indränkta i en svartpeppargegga med bra bett och både grisen (145 dkr) och lammet (195) är helt perfekta, overkligt möra och med smak av honung och dov lakrits respektive lök och mango chutney.
Överraskande nog dricker man främst vin till maten, någon öl finns knappt. Men det fungerar bra, det är lätta och svalkande viner som erbjuds, några tyngre röda till kötträtterna.
Desserterna är bland annat kokosglass och så den vi väljer: maltig ölglass, mjölkchokladkräm, ingefärspicklade rabarber och rågbrödskrisp (85 dkr). Väldigt balanserad och fiffig.
Det här är inte finmat, på det vis vi är vana att äta den, men nog så bra i form av den förfinade gatumat som den är tänkt att vara.