En del gästgivaregårdar härstammar från tiden då de hade som främsta funktion att inkvartera folk på resande fot samt låta deras hästar vila under natten, från den tiden då det stavades gästgifvaregård på riktigt och inte för att skapa en inbillad känsla av autenticitet.

På flera ställen tycks även inredningen komma från samma era, vilket betyder mörkt, rustikt trä och kopparpannor på väggarna.

På Staffanstorps gästis har man nyligen renoverat och fräschat upp lokalerna och samtidigt passat på att modernisera inomhusmiljön. Detta innebär att ett par fondväggar har svarta tapeter, medan de övriga går i en benvit nyans, samma färg som gardinerna.

Stolarna är snygga och påminner om dansk femtiotalsdesign, men de vedervärdiga tavlorna på väggarna med ”kreativa” hjärtan och citat av visrocksartisten Lars Winnerbäck för tankarna till en frikyrklig fritidsgård.

Det är en blandad skara gäster som sitter vid borden. Några har familjemiddag, andra har möte och ytter­ligare några är ute med vännerna. Vi skulle gissa på att samtliga bor i eller i närheten av Staffanstorp, ty detta är inte ett ställe man åker långt för att besöka, men som kvarterskrog fungerar det bra.

Utgår man från menyn, verkar det riktigt lovande; enkelhet med finess, hantverk utan att spåra ur. Här finns sill med pocherat ägg, här finns majs­kyckling och hjort och så jordärt­skockspuré till fisken. Vinerna är fantasilösa och kommer främst från stora, kända producenter, från Europa och nya världen.

Vi inleder med rökt anka (95 kronor) i små, djuprosa skivor, serverade tillsammans med råa rödbets­skivor som går under namnet car­paccio. Så här långt är det en behaglig anrättning, men de båda inslagen balsamico­reduktion och getostkräm transporterar rätten tillbaka till den del av 1990-talet vi helst vill glömma.

I en pastisch på Skagensmörgåsen (95 kronor) ingår kräftstjärtar istället för räkor. Röran saknar helt bindningsmedel i form av majonnäs och crème fraîche eller liknande och blir därför bara en torr hög stjärtar med stickig smak av burklag.

Lika medelmåttig är hälleflundran (195 kronor), som fått gå för länge i ugnen, men det är tillbehören som avskräcker mest. En i övrigt god jordärtsskockspuré är onödigt inlindad i filodeg, vitkålen har förvandlats till en kletig stuvning med syntetisk ­citronsmak och hummerreduktionen smakar bränt. Godast är de små svartrotschipsen.

Då gläds vi hellre åt hjortryggens (235 kronor) sköna stekgrad, färskostklicken med timjan och rödlök och har överseende med pommes frites i lite väl hårdfriterat skick.

Av desserterna är crème brûléen (69 kronor) med sallad på blodapelsin bäst, chokladterrinen (95 kronor) på tre sorters choklad är för kompakt och passar bara halvbra ihop med en annars delikat hallonsorbet.

Men med en servitör som är mer gentilt avvaktande än påfallande skygg och bakgrundsmusik som inte blir värre än Bo Kaspers orkester, kan man ändå avnjuta en middag här trots att maten är bättre i menyn än i verkligheten.