Den gastronomiska eld som precis börjat brinna med klar låga, hade slocknat och kvar fanns bara en aska av besvikelse, förvirring och tomma magar. Vi var många som sörjde.

Föreställ dig då glädjen när det började ryktas om att duon från trion skulle komma tillbaka till oss, öppna något nytt, börja laga mat till staden igen.

Slutligen, efter många spekulationer fram och tillbaka, var detta vad vi fick: en ruff lagerlokal, långt bort från civilisationen, med mat serverad ur värmebevarande metallkantiner på ett bord som snickrats ihop av gamla brädor.

Ja, ni hör ju, det är helt fantastiskt. Om än bara en provisorisk lösning, i väntan på den riktiga lokalen, en lokal som förhoppningsvis även innehåller ett kök.

Under tiden serverar Ola Rudin och Sebastian Persson en daglig lunch för 85 kronor fem dagar i veckan, tillagad någon annanstans, på vad som finns att tillgå. Det kan vara oxe, lax, gris eller tupp, det kan vara kind, sida eller framben. Men alltid lagad med en twist, alltid matchad och mixad på ett sätt som känns både hämtat från en ålderstigen kunskapsbank och helt modernt.

Till exempel kan det visa sig som ett givande möte mellan det svenska och det vietnamesiska köket, eller i form av friterade laxskinn ovanpå en traditionell fiskgryta.

Det är inte stort, där inne i matgaraget, men vi som kommit denna kalopsdag får ändå plats kring långbordet. En logistisk lösning som uppmuntrar till samtal med den ännu okända bordsgrannen, men vill man hellre låta maten tysta mun ligger det lite böcker utplacerade här och var, fria att läsa.

Kalops kan antingen vara en tråkig sörja lik den man fick uppslevad i skolmatsalen, eller så kan den vara så här. Möra bitar oxe som samsas med fortfarande knapriga bitar av snedskuren och lättpicklad morot, kokta rödbetor som sluppit skivas och så potatisar bredvid. Såsen är riklig och full av kryddpepparsmak, men inte påträngande på något vis.

Till maten serveras vatten i karaffer och så mycket surdegsbröd man vill och orkar äta. Den som har brått om kan få maten med sig i en burk.

De båda kockarna ägnar sig åt att lägga upp mat och prata med gästerna, varav flera tycks vara bekanta, vänner eller bara väldigt intresserade av god mat.

Stämningen påminner om en mingel tillställning där det är okej att prata med alla som verkar kul.

Vi inser problemet med att erbjuda fler än ett lunchalternativ (plus en vegetarisk variant) som matlagnings situationen ser ut nu, men vi ser fram emot dagen då det finns ännu mer av det goda att välja mellan.

Allra helst skulle vi vilja uppleva en kvällsöppen restaurang igen, men under tiden är det en lyx att bli belönad med så här goda luncher efter det inte helt smidiga projektet att ta sig ända ut till den gamla saltimporten. Det är dock vacker utsikt över havet.