För ett år sedan förvandlades Stadsparkens kafé till en kvällsöppen restaurang och numera får gästerna sitta på trästolar inomhus, istället för på plaststolar utomhus. Känslan av enklare kaféinstitution finns dock kvar på grund av de tätt möblerade småborden, och stora glasfönster gör att vi fortfarande befinner oss nära naturen.
Stadsparkskaféet har alltid varit en familjeangelägenhet och är så fortfarande.
Det är samma släkt som har ägt stället genom åren och man är noga med att poängtera den familjära stämningen mellan de anställda.
Den är svår att undgå. Medan vi sitter och äter, reder serveringspersonalen ut sina respektive hemförhållanden, diskuterar praktiska detaljer angående arbetstiderna och skojar med varandra om diverse privata angelägenheter.
Då och då kommer någon av dem fram till oss eller de andra gästerna för att fråga om maten smakar bra, för kockarna verkar förväntansfullt angelägna om att få sin matlagningskonst bekräftad. Det är mest charmigt för det vittnar om den oskuldsfulla önskan om att vara duglig, som vi alla när.
Man är även mån om att påpeka sin ekologiska inriktning, men den ger vi inte mycket för då en av förrätterna består av tonfisk.
Carpaccio för 139 kronor är ett bättre val, den är tunn och medgörlig och de rostade hasselnötterna som samsas med pinjenötterna är en fiffig variation.
När det gäller bondsalladen för 89 kronor, är det viktigt att tänka på att det här är kökets egen version, för den består till största delen av paprika och lättkokta bönor och blir rätt enformig efter några tuggor.
Till huvudrätt väljer vi kött. Lammrostbiffen för 225 kronor är både för genomstekt och för tjockt skivad och kalven för 268 lider av samma stekgradsproblem, med det är betydligt lättare att förlåta än det bedrövliga vinutbud som finns att tillgå.
Man har inte ens försökt maskera att man köpt in vinerna helt utan kunskap och urskillning, då de presenteras på A4-sidor uppkopierade av grossisten och sammanfogade till ett käckt litet kompendium.
Våra köttbitar har tillbehör som potatismos med panchetta, serverat i skalet från en halv bakpotatis, och oljiga primörer. Detta är mer höst än vår, även om vi anar att köket tänkt annorlunda.
Medan solen går ner och de smaklösa lyktorna tänds utanför, beställer vi in en belgisk våffla för 110 kronor till dessert. Våfflan är mullig med gropig yta, precis som förväntat, och halvdold under ett lager chokladsås samt de nötter som blivit över från carpaccion.
Vaniljglass och några bärsorter kompletterar anrättningen.
Det här är en präktig och mäktig, men oväntat smaskig avslutning på en måltid som skulle behöva en dos kärleksfull omsorg för att bli just så bra som kökspersonalen önskar höra.