Ni vet de där engelska småstadspubarna som ibland syns i någon gammal brittisk tv-serie, där fåtöljerna är rejäla, insuttna och av skinn, färgerna dova och murriga och där det sitter gubbar och tanter som pratar om politik och fotboll medan de dricker upp sina pints. Där man kan äta fish’n’chips och skvallra om grannarna. Ja, ni fattar.

Så ser det ut på The Green Lion Inn, minus den brittiska accenten. I taket finns färgade glasrutor i geometriska mönster, baren är brun, lång och välbemannad och det finns små bås där man kan sitta semiavskilt och hänge sig åt varandra och det beundransvärt väl tilltagna öl- och whiskysortimentet. På väggarna hänger tavlor och tallrikar med blommotiv och längst bort i ena änden finns ett låtsasbibliotek. Lamporna är retro.

Matsalen ligger åt andra hållet och påminner om en herrklubb, ombonad och lite hemlig. Där inne sitter mestadels människor som lämnat ungdomsåren bakom sig och äter rätter från en meny som överraskar i utbud och kvalitet.

Där man hade kunnat förvänta sig typisk pubmat som club sandwich, flottig potatis och någon stek, finns istället en utsökt svampsoppa i två storlekar med stekta kantareller och en mysig dumpling som topping samt torsk, ryggbiff och lamm. Givetvis även en hamburgare, men betydlig stoltare än den vanliga slentrian­skapelsen och med både rökt sidfläsk och fransk bondost.

Till förrätt äter vi den halstrade råbiffen för 135 kronor. Att halstra råbiff är en styggelse som förvandlar det råa köttet till en ordinär pannbiff, men den här kommer undan skammen tack vare kokta rödbetor, en massa pepparrot och andra angenäma tillbehör.

Lammet för 190 kronor är lägg, mört som sjutton, och med benet i behåll. Undertill ligger en klyfta pumpa, som borde ha bakats något mjukare, men som ändå matchar förträffligt. Potatispuré till.

Torsken för 205 kronor serveras med rödbetspuré och tunnhyvlad fänkål. Fisken är ypperligt snyggt stekt och alldeles lagom fast i köttet.

Eftersom vi är på en pub, är vinlistan av förklarliga skäl något decimerad till förmån för den långa öllistan. Om man vill kan man säkert dricka öl genomgående till maten.

I annat fall kan man äta den som mat. Till chokladfondanten serveras stoutglass, en idé som nog var lite bättre på pappret. Vi lägger den i samma hög som konceptet vitlöksglass och väljer istället crème brûléen för 65 kronor.

Den skulle kunna tävla mot vilken fransk kusin som helst, med sin lena äggkräm och sitt krasiga sockertak. Den lilla bärsorbeten bredvid är också rar.

Kanske är vi så positivt inställda eftersom våra förväntningar låg på nivån öl- och fotbollsmat, men vi måste ändå få framföra att känner man sig bara bekväm med den något smak­lösa brittiska inredningsstilen, kan man gott äta sin middag här.

Detta är ingen vanlig pub, det är en gastropub, enligt egen utsago. Vi håller med.