Restaurang: Plockepinn
Adress: Bergsgatan 29, Malmö.
Typ av kök: Internationellt.
Atmosfär: Trivsamt avslappnad.
Betyg: 3
Det finns en emellanåt förbisedd nisch, inte bara inom restaurangbranschen men
också i livet: ”Att vilja äta kakan och ha den kvar”.
Denna nisch trotsar det mesta av alla kloka saker som vi har lärt oss under
vår uppväxt. Till exempel att man måste kunna fatta beslut och välja. Att
återhållsamhet är den smala stig som leder fram till såväl balans som
välbefinnande. Man ska nöja sig med kakan man tog och inte kasta lystna
blickar på de som är kvar på serveringsfatet.
Så är det alls inte på Plockepinn. Här gäller inte ”antingen eller” utan ”både
och”. Något som en höstkväll lockar så många lika glada som förmodat
livsbejakande hedonister att det är fullsatt. Frosseriet är proklamerat, ja
det nästan provoceras fram genom menyn där det överst står ”rekommenderas
5–9 rätter per person”.
Inom ramen för Plockepinns tapasmeny ryms såväl det latinska köket som svenska
paradrätter samt en hel liten avdelning med kinamat.
Så först ut i detta matmaraton är en soppa på tomat, mascarpone och tryffel
för 25 kronor. En fyllig tomatsmak fast med den tyvärr lite stickiga biton
som just tomatsoppa kan få om den inte tilllagas tillräckligt väl och länge.
Av mascarponen och tryffeln märks inte mycket.
Grillad paprika med getost för 20 kronor är mycket bättre. Mjuk och krämig
getost invirad i en förtjänstfullt grillad paprika. Getostens lite sträva
men ändå mjuka eftersmak möter fint upp mot paprikans sötma.
Vi följer upp med en toast skagen på grillat bröd med löjrom för 35 kronor.
Som i många av framgångsrika recept bygger också denna klassiker på
smakmässiga kontraster. Här ska den av vinäger lite syrliga majonnäsen rugga
sig mot den naturliga sötman hos räkorna. I Plockepinns version är
majonnäsen knappt närvarande, vilket gör att bygget haltar betänkligt,
åtminstone om man jämför med originalet. Gott ändå, mycket beroende på
utmärkta råvaror.
Havskräfta serveras gratinerad med tomat och dragon för 35 kronor. Vilket
egentligen är rätt dyrt om man jämför med mycket annat man får här. Fint
utlagd dock, och det är lätt att sära köttet från skalet. Men den stackarn
har stannat aningen för kort tid i ugnen vilket gör att dess konstistens är
soggig. Smaksättningen går dock fram på ett förtjänstfullt vis.
Kycklingpatén med cumberlandsås för 35 kronor är en lustfylld historia.
Mjäll, trind, rar. Lugn i sin smak för att sedan lämna en stor saknad efter
sig i gommen. Fint.
Ja, här får man stå i. Minus för att alla rätterna serveras på en gång, det
innebär att ryggbiffen med bearnaisesås och friterad lök för 65 kronor nu är
kall. Hade den varit varm hade den varit en höjdare. Köttet är av hög
kvalitet, såsen hade säkert tagit en pallplats på den Internationella
bearnaisesåsmässan, löken har som genom ett under kvar sin krispighet trots
att den fått stå på bordet i 30 minuter.
Så dags för ännu en klassiker. Googla på sjuttiotalet och du får upp friterad
camembert. Här, för 40 pix, flankeras den, som sig bör, av hjortronmarmelad
och, lite mer ovanligt, av vaniljolja. Den knapriga frityren ger med sig och
ut kommer en liten flod av flytande ost som är sådär syndigt krämig att vi
regredierar.
Servisen är på hugget trots publiktrycket. Vänlig och försigkommen. Vad gäller
maten så ger man sig egentligen på något nästintill omöjligt; att servera en
så omfångsrik meny är modigt och man kommer också förvånansvärt långt utan
att nå hela vägen fram.