Det var då restaurangen började servera sina grillade biffar i en miljö som bevarats så gott som intakt sedan dess. Svarta, tidstypiska stolar står innanför kopparklädda väggar och går man inte hit för maten, kan man gott göra ett besök bara för att titta på inredningen.
Flera av gästerna tycks härstamma från åren strax före restaurangens födelse och de riktigt hängivna ingår i det sällskap som ses på krogen varje fredag för att äta en rätt som kallas för nöt-tvåan (152 kr) och är en grillad oxfärsbiff med rödvinssky.
Enligt denna sammanslutning ska rätten karaktäriseras av följande: "Köttet skall vara av hög kvalité och ge ett fast men lätt studsande gensvar vid ett tryck med valfritt bestick". (Det kan vi hålla med om, dock ger ren nötfärs ofta en lite för torr biff, trots att den är skickligt grillad). "Löken skall vara rå och krispig, inte fördärvad av frityr". (Här vill vi säga stopp och beordra uppsträckning, vår lök är alldeles osynlig innanför all frityrsmet, som dessutom olustigt nog fått en smak av obskyr tacokrydda). "Pommes fritesen skall minst hålla längden av en fullvuxen mans lillfinger men gärna kunna mäta sig med långfingret på dito". (Också här blir vi besvikna, pommes fritesen är de vanliga från frysen, små och smala, inte i närheten av en manlig hand).
Vad är meningen med att behålla en klassiker på menyn, om den inte tillåts existera i den form som den en gång skapades?
Tillbaka till lökringarna. De verkar uppskattas av någon, antingen det är köket eller de övriga gästerna, för de serveras även till planksteken (225/177 kr för 250/130 g), en rätt man noga håller räkningen på. Varje sålt exemplar noteras och skrivs upp på en griffeltavla utanför dörren. De är många vid det här laget.
Om den grillade ryggbiffen sedan är så värst planksteksenlig är en annan sak. Visst, den serveras på en träbit, men det är också allt. Biffen, pommes fritesen, béarnaisesåsen och tillbehören hade lika gärna kunnat ligga på en tallrik, precis som någon av de andra rätterna hade kunnat ligga på plankan.
Men bortsett från denna förvirring så är köttet en njutning, trots att den ledsna råkostsalladen och den kalla såsen, som verkar vara fabrikstillverkad, minskar glädjen.
Förrätterna kan man gott hoppa över, för även om räkorna i cocktailen (99 kr) är schysta, så är det nästan omöjligt att äta dem ur ett högt och smalt glassglas fyllt med gröna ärtor. Desserterna är bara tråkiga (kladdkaka) och obegripliga (vem kommer ens på tanken att kombinera romrussinglass med jordgubbssylt?).
Vi äter hellre vårt kött på ett ställe med fantasi och goda viner, där ambitionen ligger högre än att servera grillkött med potatis och sås.
Så varför ska man då gå hit? Tja, det skulle vara för inredningen då.