Alkohol som lust eller last

En av de första dagarna i juni – det har varit en riktigt underbar sommardag – sätter vi oss till bords på restaurang Myntha i Lund. Alkoholläkaren Bengt Sternebring, universitetsprofilen Carin Brenner, sommelieren Hanna Tunberg och författaren Jonas Bergh.

Vi börjar med det som är bra. De goda minnena. Alkoholen som glädjeämne, socialt smörjmedel. Hanna Tunberg börjar:

– De bästa minnena är kopplade till en slags frihet. Mitt på dagen i en park med min älskade man och en flaska vin. Lite förbjudet sådär, att unna sig att dricka vin mitt på dagen. Och så den där lätta lätta berusningskänslan som blir lycka på något sätt. En picknick. Schysta ostar. Och så maken.

Hannas favoritdryck med alkohol
i är ändå inte vin:

– Det är för svårt att välja. Ett vin som är gott ena dagen kan smaka apa med fel maträtt nästa dag. Jag tar helst en bra amerikansk öl. India Pale Ale bryggs med extra mycket humle och malt. När engelsmännen koloniserade Indien ville de brygga öl, men hade inte rätt grödor för att brygga. Så de skeppade ölen och gjorde den lite starkare och kraftigare för att den skulle överleva resan. Resultatet har högre beska, men massor av arom.

Jonas Bergh har – som många alkoholmissbrukare – många goda minnen från den gamla onda tiden:

– Jag var väl tolv, skulle jag tro, när jag var full första gången. Den första grejen jag kommer ihåg … det här är väl ett knasigt svar, men jag var ute och gick i Borstahusen där jag växte upp. Jag var väldigt ensam som barn. Jag hade många vänner visserligen, men … Ja, det var söndag i alla fall. Jag såg två killar som var några år äldre än jag, polare till min brorsa, som satt på en bänk och gapade och hojtade och drack öl. Fan vad gött det hade varit att kunna göra så, tänkte jag. Det var någon sorts längtan bort. Att få sitta vid vattnet och skriva och läsa och dricka öl.

Öl har alltid varit Jonas Berghs första-handsval.

– I perioder när jag var riktigt nere under isen så åt jag ju inte. Det kunde gå två veckor då jag levde på öl och vitamintabletter. Eller så drack jag groggar med juice för att få i mig lite nyttigheter. Men öl var frihet för mig, och den effekten har det fortfarande. Jag har alltid varit himla nervös för att flyga. En gång drack jag en alkoholfri öl innan jag skulle gå ombord och kände att jag blev trygg. Det är ju sinnessjukt! Ändå fanns det något som fick mig att känna ”jaja, det här klarar jag”.

Till det har alkoholläkare Bengt Sternebring ett namn:

– Det är vad vi kallar förväntningseffekten. Den är enormt stark för vissa personer.

Jag vet, svarar Jonas och berättar en historia om hur han och några kompisar rullade en joint bestående av oregano till en yngre kompis en gång.

Och han blev ju otroligt stenad. Trodde han.

Carin Brenner, med lång och gedigen bakgrund inom det rituellt färgade studentlivet i Lund – för henne är det snaps och punsch förstås? Nej.

– Öl har alltid varit min dryck, och det tror jag gäller för många studenter. Ska jag välja ett favoritminne så blir det en valfri kväll på nation i Lund. Alkoholen skapade en stämning av att vi var on top of the world, att inget kunde rå på oss.

Vilket ju inte alls var sant. Sedan beror ju allt på sammanhang. Glögg är väldigt gott, men inte i juli.

Bengt Sternebring kan uppskatta vin från Sydafrika eller Apulien i sydligaste Italien, men är annars mycket måttfull.

– Själen är komplicerad. Trots att jag mött många hundra patienter är jag fortfarande förvånad över vilken kraft alkoholen har i vissa människors liv. Och när det gäller att tåla alkohol, då är nog mitt svåraste fall en gammal alkoholist som kom till mig på akutmottagningen en tidig måndagsmorgon i slutet av 1970-talet. Han är död sedan länge, men denna morgon kom han direkt gående från Malmö central där han bodde på en toalett. Han hade 6,32 promille i blodet. Det är det högsta värdet jag varit med om.

– Inte långt därefter uppsökte en flygvärdinna oss, hon kom intrippande direkt från en långflygning iförd uniform och högklackade skor – med fem promille i sig. Det krävs lång och målmedveten träning för att uppnå sådana promillehöjder. En normalkonsument är rejält blagad och kan knappast prata efter två promille.

Jonas Bergh vet vad han talar om:

– När jag kom till alkoholkliniken 2001 hade jag 3,66 promille. Men då hade jag ju tränat ordentligt, precis som du säger.

I Sverige är det alltid okej, eller nästan alltid okej, att avstå om man anför hälsoskäl eller om man kör. Annars: en gränslös provokation.

– För att det får andra att se sämre ut, säger Hanna Tunberg.

– Det har med skam och skuld att göra, säger Jonas Bergh.

– Alkoholen är ju ett slags standardläge, säger Bengt Sternebring och konstaterar att han nog skulle möta ett eller annat höjt ögonbryn om han och hans hustru bjöd hem några goda vänner på middag en fredag utan att bjuda på vin.

På sjuttiotalet diskuterade kolleger på kliniken om de i solidaritetens namn skulle lägga av med allt eget drickande.

– Ja, vi diskuterade faktiskt på fullt allvar om vi skulle bli nykterister. Sådana idéer är det nog ingen som har i dag.

Parallellen ”vad sägs om att alla vi ortopeder gipsar oss fast vi inte behöver, eller kanske tar och bryter benen av varandra för att solidarisera oss med patienterna?” är drastisk, men kanske inte utan relevans.

Att dricka lite för lite är på sätt och vis mer kontroversiellt än att dricka lite för mycket. Men samhällets värderingar och våra privata värderingar går inte alltid i takt. Om man dricker tills man ramlar omkull blev det bara ”lite för mycket”. Men minsta bloss hasch och man är knarkare.

– Legalt sett är man det. Och jag ser dessutom till sjukdomsbilden. Alla droger är i övermåttan farliga. Alla når det limbiska systemet, belöningscentrum i hjärnan. Jag vill inte flytta gränsen, säger Bengt Sternebring bestämt.

Hanna Tunberg ser en annan skiljelinje:

– Alkohol är ett livsmedel. En drog är en drog. Det är inte samma sak. Jaså, du tar amfetamin till din kyckling, det var som fan! Jag brukar föredra rökheroin! Du hör ju.

Jonas Bergh:

– Det finns en präktighet i synen på alkohol kontra cannabis som jag har väldigt svårt för. Jag använder inte cannabis och jag vet att den kan skapa problem för vissa. Samtidigt är alkoholen, vid sidan av cigaretten, den farligaste och mest använda drogen. Men jag vill inte förbjuda. Jag vill bara att folk lär sig dricka sansat och civiliserat. På ett trevligt sätt, över generationsgränser.

Han fortsätter:

– Det är bara en sak som är konstig: att en drog som alkohol som missbrukas av betydligt fler än cannabis i Sverige, och leder till så enormt många brott, våldsbrott inte minst, är laglig medan cannabis inte är det. Jag propagerar inte för legalisering av cannabis, men den dubbelmoralen tycker jag är fullständigt bisarr.

– Ja, och alkohol är med i nästan all brottslighet, säger Bengt Sternebring, och fortsätter:

– Kombinerar du med några Rohypnol, som är ett starkt sömnmedel, så är det risk att ditt emotionella centrum slås ut. Då förstår du plötsligt inte vad medkänsla betyder. Du kan bli fullständigt bindgalen och överreagera fullständigt. Du kan slå ihjäl vem som helst, även din bästa kompis, bara för att han har röd hatt på sig i stället för en grön, säger Bengt Sternebring.

– Så har vi ju de medicinskt positiva effekterna av alkohol. Om vi ska säga som det är: Vin för en person som är 60 plus har en viss positiv effekt på hjärta och kärl. Strokefallen blir färre hos äldre, enligt flera studier. Men om du frågar experter när man ska rekommendera det som läkare blir svaret ”aldrig”, och det av ett enkelt skäl: Det går inte att dosera alkohol bra. Det får för mycket negativa effekter, säger Bengt Sternebring.

Man kan också se positiva effekter på en viss typ av diabetes.

För alla de här sjukdomstillstånden är det små mängder alkohol vi talar om: Riktmärket är ett glas bordsvin (eller omräknat tio gram alkohol) om dagen.

– Och för yngre individer finns inga vetenskapliga studier som stöder en positiv effekt av alkohol.

Det finns alltid risk för att det blir för mycket negativa effekter på de olika organen i kroppen. Alkohol är en vattenlöslig substans som letar sig in i alla kroppens organ, säger Bengt Sterne-bring.

Så varför vill vi så ogärna avstå? För att alkohol hjälper människor att slappna av. För att det är gott. För att det berör så väldigt många människor på så väldigt många vis.

– Den där första sippen av ett glas vin, som ger den där lilla, lilla behagliga surret mellan tinningarna, den är oslagbar. I alkoholmängd är den ju inte mätbar mer än i munhålan. Så det är väl ett slags förväntningseffekt det också, säger Hanna Tunberg.

– Jag tycker att jag kan bli roligare. Kvickare. Men det är väl att man vågar säga det man tänker, säger Carin Brenner.

– För mig är det dans som är grejen. Jag dansar aldrig nykter. Där finns en liten lucka, och den öppnar sig när jag är lite onykter men inte för onykter. Det är den lilla luckan där modet infinner sig. Man har lite distans, lite kontroll, säger Hanna Tunberg.

– Man somnar bra, även om man kanske inte sover så bra sedan. Det är en bra grej. Jag har också alltid velat dansa, men jag är skitkass på det och orkar aldrig träna. Men sedan jag fick barn så dansar jag med dem eller för dem. Ett litet substitut. I stället för att dansa packad kan jag dansa för barnen, säger Jonas Bergh.

– Och jag pratar lite mer skit kanske. Eller … nej, för jag blir ju trött. Jag pratar nog mest skit nykter, säger Bengt med ett stort skratt.

Alla de här fyra har något slags relation till alkohol genom sina jobb. Författaren Jonas genom yrkets romantiseringar:

– Det är ju ett väldigt ensamt yrke. Man träffar kolleger på uppläsningar kanske. Det blir en mesvariant av rockstjärneliv. Efteråt går man ut och tar några bira. Saker och ting händer på kvällarna, och då blir det naturligt med krogen. Men det är mycket bull-shit om sprit och inspiration alltså. Det går ju inte att sitta och vara packad när man skriver.

Ceremonimästaren Carin:

– Om folk är fulla på en tillställning som jag har ordnat, då har jag ju egentligen misslyckats. Fylla är inte samma sak som pompa och ståt. Men det skulle samtidigt vara svårt att ha en sån tillställning utan alkohol. Universitetsvärlden är så egen. En del av dem som lever i den bubblan behöver kanske alkohol för att slappna av. När jag jobbade med studentkåren satt jag i den statliga alkoholkommittén som studentföreträdare. Där handlade det inte om att få studenterna att sluta supa, utan att få dem att supa på rätt sätt.

Middagen närmar sig sitt slut. Alla får i uppdrag att berätta något personligt, något jävligt eller pinsamt, stort eller litet.

Hanna Tunberg:

– Jag var väl sjutton. Jag hade lyckats komma in på hotell Högland i Nässjö. Där träffade jag en av mina lärare. Jag blev jätteglad av att se honom, snubblade över en stol och hällde min öl över hans … eh, sköte, kan man väl säga. Över skrevet. Han blev inte jätteglad. Jag ville bara dö.

Bengt Sternebring:

– Jag har ju tyvärr många trista minnen från jobbet. Patienter som tar livet av sig. Och en som jag minns väl, som örlade runt i hamnen och blev överkörd av ett tåg. Honom återsåg jag för identifiering hos patologen. Han låg i två plastpåsar.

Carin Brenner:

– När jag har druckit alkohol har jag bara haft kul. Men en gång när jag gjorde de där åttiotimmars arbetsveckorna som aktiv i Lunds universitets studentkårer skulle jag gå på en viktig middag. Jag var utarbetad och skittrött, och borde ha förstått vilken effekt alkohol skulle ha. Jag hann inte ens in till varmrätten innan jag ursäktade mig och sa ”jag ska bara gå och vila lite”. Jag gick upp till kontoret och somnade under skrivbordet. Alla märkte att jag inte kom tillbaka, eftersom jag ju satt vid honnörsbordet. Min bordsherre, som är en i Lund mycket känd person vars namn jag inte nämner här, skickade mig ett vykort. ”Tack för det trevliga middagssällskapet men det varade inte så länge som jag hade önskat.” Haha. Jag vaknade halv fyra på morgonen och smög hem, så att ingen skulle se mig.

Jonas Bergh:

– Jag har en sorglig grej. Ett starkt minne. Jag skämdes då när detta hände, och morgonen efter skämdes jag något fruktansvärt. Jag hade precis fått körkort. Det tog arton månader att ta det, och arton månader att bli av med det. Så det fanns väl någon sorts balans i det. Jag var väldigt förälskad i en tjej i Malmö. Jag hade tänkt att jag skulle sova över hos henne, men det blev inte så. Så jag körde hem till Landskrona, jävligt packad. Det är den enda gången i hela mitt liv som jag har tänkt att jag ville dö. Jag körde skitfort och var skitfull. Jag parkerade och körde in i ett staket.

– Jag visste att det var öppet på ett disko och minns att jag gick in och drack tequila. Sedan kom jag hem till mina föräldrar. De hade en tupp stående på uppfarten. En sorts prydnadstupp av järn. Den körde jag på. Bilen var ju redan skrapad på sidan. Jag stod och skulle låsa bilen, men misslyckades med att få in nyckeln i bildörren. Då hörde jag någonting. Det var min mamma och min pappa som stod i dörren.