Det är möjligt att öppnande av en brasiliansk restaurang inte har någon betydelse för Malmö i ett större perspektiv. Det kan också vara starten på en ny era inom restaurangvärlden. Ett första steg mot en stad som låter sina invånare laga mat från de egna ursprungsländerna istället för att stå och baka pizzor tills de aldrig vill se en burkchampinjon igen.

Nu kanske man inte ska tillskriva just A mesa brasil hela äran för en sådan potentiell matrevolution, det har försökts förr, och både lyckats och misslyckats. De inarbetade koncepten, som falafeln, tapasspanjorerna och sushibarerna lever tryggt vidare, medan nyare och oprövade koncept, som afrikanen (luddigt det där, den representerade knappast en hel kontinent) tvingades stänga igen. Men om det går bra den här gången, kanske ännu fler vågar följa.

Att restaurangen ligger lite avsides säger också en del. Förmodligen mest om de höga lokalhyrorna i city, men även att det är klokt att inte befinna sig mitt i allting hela tiden. Liksom på "På Besök", vars kuddrumsmysiga stämning man är på god väg att efterlikna, troligtvis omedvetet, hamnar man lite i en annan värld när man sitter här, man finner en egen oavsiktlig gemenskap tillsammans med de andra gästerna. Det är allt man behöver för stunden.

På A mesa är kuddarna färgglada, en ser ut som den brasilianska flaggan. Väggarna är varma och intensiva i rött och brunt och bardisken skulle kunna ha snickrats ihop mitt i regnskogen av befintligt trä.

Krogens största tillgång är dock den förtjusande ägaren/servitrisen som vänt och kunnigt guidar oss på engelska genom den övervägande brasilianska menyn och dess (bland annat) portugisiska inslag.

Hon förklarar att feijoadan, den svartmurriga grytan på bönor, chorizo samt nöt- och fläskkött som serveras med ris, är typisk vardagsmat samt brasiliansk nationalrätt och att vi ska pudra torkad och mald kassava över rätten. Den smakar inte så mycket men knastrar spexigt som ströbröd mellan tänderna. Grytan är rökig, mustig och stursk och kostar bara 95 kronor, det är ingenting.

Som förrätt delar vi på ett fat friterade bollar och halvmånar med ost-, räk-, respektive kycklingfyllning för 50 kronor. Kul som koncept, men mer flottiga än flotta. Kycklingen är bäst, de andra är för kletiga.

Ena fiskrätten är en ganska tunn och stel torskkotlett för 130 kronor i en mild, kokosmjölkig sås med mjuka paprikastrimlor och färska tomattärningar. Den förlorar på dålig finish (bra smak, slarvig fisk).

Istället för de vanliga tryfflarna till kaffet, serveras här brigadeiro för ynkliga 5 kronor. Det är små, söta chokladbollar med segkrämig konsistens, rullade i strössel och synnerligen barnvänliga. Det finns även brylépudding med katrinplommon och en fryskall chokladkaka med kompakt ischokladkänsla för en femtiolapp.

Vi hyllar konceptkrogar, men här hade det varit bra att lätta på restriktionerna lite. De portugisiska vinerna är till exempel ganska fasansfulla alternativt smaklösa. I övrigt är detta en godhjärtad och lättsam introduktion till delar av det brasilianska köket.