Bong har ätit middag på Doc Italiano i Malmö.
Det har hänt saker på Doc Italiano. Dels har man flyttat sin
pizzeria från Möllevången till lokalen intill, dels har menykonceptet
förändrats och åtminstone delar av personalen bytts ut. En del av detta är
bra, annat är sämre.
Pizzan har vi ingen åsikt om, vi antar att det är bra för dem som bor i
hamnen, dåligt för dem som bor vid Möllan. Serveringspersonalen är extremt
informativ, för att inte säga övertydlig, vilket till stor del beror på en
onödigt stelbent och mästrande meny som måste förklaras grundligt för
samtliga sällskap för att misstag ska undvikas.
Problemet är att det finns två separata menydelar, som inte får kombineras.
Den ena innehåller enskilda rätter, den andra består av två menyer, en tre-
och en femrätters – som inte heller får blandas. Väljer någon vid bordet fem
rätter, så måste de andra också göra det.
Vi rättar oss i ledet och provar den stora menyn, som är imponerande prisvärd.
Utan vin kostar den 350 kronor, med vin 600. Tre rätter kostar 250
respektive 450 kronor. Vinerna går även att köpa glasvis för den som hellre
önskar det, från en kort men genomtänkt vinlista bestående av enbart
italienska viner.
Måltiden inleds med svarta oliver och några olika charkuterier uppradade på en
halvcirkel i trä, främst salamiskivor med stegrande styrka. Dessutom
serveras buffelmozzarella, grillad paprika och dressad sallad i en glasburk.
En typisk antipasto, enkel och efter tillgång.
Sedan kommer soppan, som byter smak efter kockens humör. Den här gången är det
en ovanligt lyckad skaldjurssoppa, som sluppit den brända ton som ofta
drabbar dylika anrättningar. Denna är mer som en buljong i konsistensen och
saknar helt fasta inslag.
Till huvudrätt får man välja mellan fisk- och skaldjursrisotto och eko-kalv.
Vi tar en av varje. Risotton är makalöst vacker och djupt svart av
bläckfiskbläck och tillspetsad med kvalitetsparmesan. Ovanpå ligger fänkål,
musslor, en minibläckfisk med spretande ben samt tre sorters fiskar: lax,
plattfisk, kungsfisk. För att piffa till det ytterligare har samtliga fått
sjuda i saffranslag.
Kalven är bog och förtjusande mör efter en halv evighet i ugnen på låg
temperatur. Tillbehören går i det otvungna, italienska tecknet och består av
grillade bebislökar, småtomater och lite kokt färskpotatis. Det och en
skysås är allt som behövs.
Före desserten serveras en kvartett ostar ur ostdisken tillsammans med
fikonmarmelad, de flesta är gjorda av får- eller getmjölk. Så avslutar vi
med varsin panna cotta, desserternas Volvo (trygg, men tråkig), som här har
fått välbehövlig skjuts av kaxig körsbärssirap.
En hel del är mycket gott, annat saknar finess och tyvärr håller vi inte Doc
Italiano lika högt som förut. Köksfantasin är inte längre lika sprudlande
och vissa i serveringen saknar elementär råvarukompetens.
Man har fallit en bit, men från en hög höjd. Det är ännu långt kvar till
marken.