En av anledningarna till att vi alltid har hållit Bloom högt, ett par centimeter högre än andra restauranger i samma klass, är att de, oavsett vilka trender som rått, ständigt har agerat på sitt eget kompromisslösa vis. Och de har gjort det med övertygelsen att det är de som har rätt, att deras sätt är det absolut bästa.

När personalen skulle vara osynlig, traskade chefen Igi Vidal omkring i matsalen och inte bara småpratade med gästerna, han nästan krävde att få föra långa, konstruktiva samtal med dem.

När det blev modernt att trolla med kemilådan inne i köket för att därefter för gästerna kunna presentera abstrakta tolkningar av råvarorna – rykande, skummande, förkolnade – begränsade kockarna på Bloom antalet ingredienser på tallrikarna, lät dem få vara rena, orörda, oförstörda.

Därför blir vi så förvånade när vi nu besöker den lilla timmerstugan i Pildammsparken, som rymmer en matsal i vitt med möbler i exklusivt trä, och hittar alla de där trenderna som vi redan hunnit tröttna på. Det är bara Igi, som är sitt vanliga pratsamma jag, som vi känner igen.

I övrigt består vår femrättersmeny för 695 kronor av en detaljerad gissningslek i form av råvaror som ser ut som allt annat än sig själva. Ingen av rätterna presenteras med namn, istället låter köket oss gissa vad det är vi äter och först efteråt får vi facit och inser att nästan ingenting är vad vi trott.

Inte heller vår sommelier beter sig som förväntat, han går runt med slängiga steg och väljer viner som förvirrar snarare än lägger till rätta, även om samtliga är snillrikt utvalda. Roligast är det röda som är gjort på den bortglömda men återupptäckta spanska druvan Prieto Picudo.

Efter en liten smakportion bestående av grönsaker i olika fysiska tillstånd, inleds måltiden på riktigt med en färserad abborre i rulltårtsformation ovanpå små, gröna ärtor och stekta kantareller. Färserad fisk var inte igår, tänker vi och undrar var den här måltiden ska hamna.

Rakt i en kreation som liknar en höstinspirerad landskapsmålning, visar det sig. På en böljande geléåker i rödbetsrött ligger rödkål, frasfriterad bräss och kullar av sötpotatis, toppade av någonting som vi inte kan identifiera, men som vi senare får veta är tjurtestiklar. Vi har alltså ätit någons kön.

Efter en kort mental återhämtning får vi sticka kniven i ett bordeauxfärgat ankbröst med jordärtskocka, läcker sky, äppelmos och en lustfylld, köttfylld ravioli, innan det är dags för mer spex och tricks.

Den här gången handlar det om osten, i en crème brûlée-liknande presentation. Den anländer inuti en rökfylld glaskupol tillsammans med fikon och marmelad, men röken hinner inte sätta någon märkbar smak på någonting utom möjligen våra kläder.

Lika måttligt imponerade blir vi av den bubblande lavendelsås som väller ut över desserten, vilken påminner om en samling petits fours med sina små kuber i två nyanser av choklad.

Men även om just kvällens meny är en effektsökande blandning mellan 80-tal och El Bulli, är det ingen tvekan om att det bor mycket skicklighet inne i köket. Vi skulle bara vilja se den manifesterad på annat vis.