Allt är som vanligt på Rasoir. De erbjuder fortfarande en av Malmös tjusigare
restaurangupplevelser, på det traditionella, franska viset.
Där servitörerna är propert klädda i svartvita uniformer och tassar runt
enligt regeln verka utan att märkas. Där fönstervalven är enorma och visar
upp ett hektiskt gatuliv utanför, medan de väggtäckande speglarna
reflekterar de äldre stamgäster som kommer parvis för att äta flerrätters
samt de yngre som stannar i baren för att socialisera.
Detta, tillsammans med en imponerande takhöjd, ger oss en känsla av att nästan
uppslukas av all rymd. Så är nu inte fallet, tack och lov. Vi syns och vi
får den service vi behöver, inte mer, inte mindre.
På en stor griffeltavla presenteras restaurangens specialrätter, vilka helt
enkelt tycks vara en blandning mellan dagens alternativ och populära
beställningar från menyn. Det är till exempel många som vill äta entrecôte
med pommes frites för att sedan avsluta med en crème brûlée.
Ur den ordinarie menyn plockar vi fram den gamla trotjänaren friterad ansjovis
för 115 kronor, med det i sammanhanget något avskräckande tillbehöret
béarnaisesås. Men har det funkat förr så lär det göra det nu, tänker vi och
doppar friskt fisken i såsen.
Det är verkligen inte beståndsdelarna i sig det är fel på, såsen är gjord
enligt boken och fisken är frasig och pikant, men varför i hela världen
blanda? Det här är bara en studentikos kvarleva.
Eftersom det är säsong för sparris, väljer vi en soppa på den vita med bitar
av den gröna samt knotiga jordärtskockor i tallriken. Soppan smakar inte
överväldigande mycket sparris, men den har en fin, syrlig smak och är
hoppingivande vårig.
Även lammet är aktuellt nu och här serveras det i två variationer för 245
kronor, dels som väna racks, dels som tjockskivad rostbiff. Båda sorter är
behagligt mjuka att tugga, trots att de gärna hade fått behålla mer av sin
skära rodnad. Men det är kanske mest en fråga om estetik.
Som tillbehör får vi ett befriande grovkornigt potatismos med inslag av chèvre
och från vinlistan väljer vi bland en handfull rödviner på glas, samtliga
kring hundralappen. De vita glasvinerna är lika många, och på samma
prisnivå, medan flaskutbudet är betydligt större och övervägande franskt,
med de större distrikten representerade. Det påminner om utbudet på ett
brasserie i någon medelstor fransk stad.
Till dessert beställer vi in en tartelett för 95 kronor och hoppas på ett
svulstigt bakverk med rikliga mängder bär, men drabbas av en lätt
övergräddad kräm i ett pajskal. Marängsvissen för lika mycket är en fluffig
sockerprimadonna av jättemaränger och glass, tyvärr saknas vispgrädden.
Det bästa är förmodligen att inte försöka sig på några utsvävningar här, utan
att bara ta Rasoir på orden när de säger att de vill vara ett modernt
franskt steakhouse och äta sin entrecôte, sin crème brûlée och vara nöjd med
det.