Det är framför allt två saker som slår oss när vi har funnit oss tillrätta vid vårt bord på Johan P.

Den ena är att majoriteten av gästerna, och de är inte få, består av par någonstans mellan trettio och fyrtio år, med ett nyanlänt eller kommande barn i vagn, famn eller mage. Den andra är att samtliga dessa par delar på en skaldjursplatå fylld av halva humrar, havskräftor och ostron. Vi anar en målgrupp, vi anar en storsäljare.

Skaldjur är tacksam mat för både en restaurang och dess gäster. Tillredningen är minimal, bara ut med djuren – råa eller kokta – på borden tillsammans med lite bröd och några citronklyftor, så kan gästerna underhålla sig själva medan de pillar med läckerbitarna.

Vi tycker också att skaldjur är gott, men vi tycker inte att de säger någonting om kökets kompetens, mer än att det har bra eller dåliga leverantörer. Därför äter vi fisk.

Det tråkiga är att en hel del fiskar på menyn fortfarande är långt ifrån miljö­mässigt godkända, precis som förra gången vi var här. Vi hittar såväl piggvar och sjötunga bland huvudrätterna som jätteräkor i en av förrätterna.

Därför inleder vi istället vår måltid med bisquen som bär restaurangens namn och därför bör vara ett signum, ett mästerverk, ett riktmärke. En klassiker och en trotjänare. Den är inte bedrövlig, men heller inget vi skulle vilja låna ut våra namn till. Soppan, för 175 kronor i halvportion, smakar som om man bränt skaldjursskalen när man tillrett fonden och förgäves försökt dölja bismaken med grädde.

Bland huvudrätterna däremot, finns flera alternativ som på pappret tycks vara alldeles förtjusande, där tillbehören kompletterar och förhöjer istället för att ta överhanden, där det enkla är det goda. Strömmingen serveras utan tjafs, med potatismos och lingon, helgeflundran med skirat smör och pepparrot.

Vi äter en spätta för 275 kronor och får en alldeles mjäll liten sak, tillsammans med rödbetor, kapris och brynt smör, för övrigt ett fantastiskt sätt att förädla sitt smör. Den odlade torskryggen för 298 kronor har bakats bara precis så länge att den blivit fast i hullet, inte en sekund längre. Hollandaisen i en liten skål bredvid saknar en aning syra och värme, men är annars skön. Det är så här det ska vara!

Vad gäller vinerna så uppskattar och uppmuntrar vi initiativet att servera samtliga glasvis, dessutom till samma pris per glas som om man väljer hela flaskan. Men det man som gäst vinner i utbud, förlorar man i ekonomi, för att parafrasera mekanikens gyllene regel. Prisnivån är med andra ord ganska hög.

Utbudet är dock stort och välsorterat, med ett föredömligt rikt utbud av vita bourgogner och för den som föredrar mousserande till skaldjuren erbjuds ett dussin olika champagner.

Till dessert är mjölkchokladmoussen med kahluasås för 95 kronor rätt ordinär och pyntjordgubbarna helt utan smak, medan vaniljglassen för lika mycket serveras med skära rabarber som fått sjuda till perfektion.

Det är glädjande att upptäcka att handlaget på fisksidan finns här nästan hela tiden, nu är det bara miljömoralen som saknas tillsammans med en smula charm hos delar av personalen.