Den här lokalen började sitt liv som bank, blev sedan något slags
latinamerikansk barklubb för att nu ha bytt namn och skepnad igen och
förvandlats till en grekisk plockmatsrestaurang med käcka inredningsdetaljer
i temafärgerna Malmö FF-blått, vitt och marint, lite som en
produktutveckling av den grekiska flaggan.
Bankens själ lever dock kvar i form av bastanta marmorpelare, dubbla portar
samt en rymlig källare som säkert döljer ett bombsäkert kassaskåp, medan det
grekiska inte riktigt har hunnit sätta sin prägel än.
Musiken som spelas är gamla hitlåtar av Sting och vinerna är ganska ordinära,
med ett fåtal från Grekland. Men man gör ändå sitt bästa för autenticiteten
genom att fylla menyns insida med alldeles för många olika smårätter med
fetaost och dess baksida med en lättsam grekisk-svensk ordlista. Känslan
blir dessvärre överlag mer charter än en inländsk bergsby.
Det finns ingen speciell uppdelning mellan rätterna, mer än att de med mest
kött presenteras sist. Och eftersom alla är ungefär lika stora så äter man
inte förrätt och huvudrätt, utan här råder tapasregeln, eller mer korrekt:
saganakiregeln.
Man beställer cirka tre till fyra rätter per person, kanske även en efterrätt
och sedan är man mätt. Mest nöje får man om man delar på rätterna
sinsemellan, det är de stora nog att klara av, och det är så det funkar i
Grekland.
Vi vill ju givetvis helst äta den mat som är mest typiskt grekisk, men vi är
inte riktigt säkra på om våra referensramar är tillräckligt pålitliga för
att avgöra. Vi kanske bara är skadade av fördomar och stereotyper när vi
först fastnar för moussakan, souvlakin och den grekiska salladen. Så vi
struntar i dessa och provar några av de andra rätterna.
Lamm är ett måste och de båda kotletterna för 110 kronor serveras grillade
tillsammans med en tzatziki med märkbart vitlöksinnehåll. Det är bra. Köttet
är okej, men kunde varit rödare, mörare och häftigare grillat.
Mycket innehåller ost. Det roligaste är den ostgratinerade osten. Det finns
även friterad feta för 60 kronor, vilket är tre perfekt cylinderformade
kroketter som gärna hade fått bestå av mer ost och mindre frityr, men som
annars är smarriga.
Husets bondkorv för 60 kronor är köttig och bra och även den är ostgratinerad.
En präktig, men något torr, bit ugnsbakad torsk kostar 75 kronor och har
fått ett täcke av spenat samt en massa smör att gosa i.
En klassiker väljer vi i alla fall, nämligen taramosalatan för 55 kronor,
vilket är en laxrosa röra på fiskrom, fluffig på gränsen till mousse. Den
skulle kunna kallas för det grekiska kökets motsvarighet till Kalles kaviar,
antingen gillar man den eller ej, det är svårt att förhålla sig neutral.
Desserterna är få och växlande. Vi får en filodegsrulle med supersöt
vaniljfyllning, som äts bäst i små bitar och kräver kaffe.
Maten kanske inte når några olympiska höjder, som restaurangen vill göra
gällande, men en del av rätterna har absolut medaljchans.